Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sommar i P1: Lisa Ekdahl

Äntligen i synk med tidsandan, säger Lisa Ekdahl och gläds åt alla yogamattor hon ser. Här finns både humor och självdistans, skriver Maria Näslund om Ekdahls Sommar i P1.

När Lisa Ekdahl växte upp sjöng hennes mamma kampsånger i bilen med knuten näve. Dotterns feministiska kamp har sett annorlunda ut; hon beskriver den själv som att hon framhärdat i sitt mjuka och väna uttryck. 

Och det har onekligen varit en kamp. Men, som hon upprepar med sin ljusa och samtidigt mycket starka röst: ”Det någon säger om mig kan aldrig definiera mig.” När en producent kallade en mycket ung Lisa Ekdahl för ”lilla stumpan” tog hon striden direkt och skivbolaget fick snart lära sig vem som bestämde.

Hon har ett poetiskt uttryck och när hon berättar om sin pappas död är det både smärtsamt och vackert. Hennes bakgrund med uppväxten i kollektiv vävs in, men Ekdahl höjer hela tiden blicken mot världen, till och med mot universum. Äntligen är hon i synk med tidsandan, konstaterar hon och gläds åt att alla (läs hela Södermalm) numera har yogamatta under armen och vegetariskt i blick. Här finns också utrymme för humor och självdistans, som historien om hur hon tyckte att alla tittade på henne under en promenad och hon bestämde sig för att flytta till New York. Det visade sig att en liten gris följde efter henne på gatan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.