Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sommar i P1: Kalle Lind

Att Kalle Lind är lustig och klipsk är ett väletablerat faktum. Bäst är dock hans sommarprat när han dessutom vågar vara personlig, vilket GP:s Tobias Holmgren tycker sker alltför sällan.

Kalle Lind har ett uppdrag i livet: Att folkbilda om döda vita män och deras bragder. Det är ett uppdrag som många i medie-Sverige tycks ha, men inte lika utsagt.

Inte heller lika roligt. Linds historia om hur han som 14-åring bestämde sig för att skriva en biografi över Hasse och Tage, och faktiskt kom så långt att han skickade in ett färdigt manuskript till förlaget där Tage Danielssons änka arbetade (med ett efterföljande förvånat telefonsamtal från henne), är en av programmets höjdpunkter.

Finast när det är personligt

Annars är det sidospåren som fungerar bäst. Det vill säga när komikern tar en paus från kuriosa-rabblandet om Hans Ostelius och Heinz Hopf, och istället berättar om sitt eget livs början i den lilla kommunen Eslöv; om sin tilltagande rädsla för livets slut; om sonens livskris och om den stora kärleken. Tyvärr hamnar nästan allting av denna relaterbara högvaluta i programmets marginaler.

Det gör även de kvinnliga kulturpersonligheterna, som gärna fått träda fram för variationens skull i Linds tätt vävda skäggväxtsfilt. På en ovanligt genomtänkt spellista finns de med, Bodil Malmsten, Lena Nyman och de andra tjejerna – men det är bara där.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.