Sommar i P1: Elin Anna Labba

Detta är varför det återigen borde vara fler författare och journalister som får sommarprata, snarare än alla dessa entreprenörer och mediekändisar, tänker jag när jag lyssnar på Elin Anna Labbas Sommar i P1-program. Det är en vackert skriven och framförd vindlande berättelse om att förlora ett språk och att vinna det åter. Även om de samiska berättelserna alltid funnits där, många av dem, i familjen.

Berättelsen återkommer till Labbas áhkku, hennes mormor, som drabbats av allt vad tvångsassimilering, språkutplånande och baggböleri, att bli avlurad skogen för en spottstyver, heter.

”Samiskan är inget att sörja”, berättar Labba att de äldre samiska generationerna fått höra. Därför har inte heller hon lärt sig tala språket, även om hon gått på samisk skola. Men sörjer är precis vad hon gör.

Det är genom samtalen och intervjuerna med dessa samiska äldre som hon tar tillbaka språket, börjar tala det.

LÄS MER:Sommar i P1: Parisa Amiri

Hon berättar omsorgsfullt om de intervjuer hon gjort i arbetet med ”Herrarna förde oss hit”. Att journalistiken är en gåva, något man ger och får tillbaka. Om att det är ett långsamt arbete, att tiden inte lärs ut på journalistutbildningen. Hur lång tid det tar att få någon att berätta. ”Först när jag slutat jäkta kan jag möta poeterna framför mig”, säger hon.

Det är genom samtalen och intervjuerna med dessa samiska äldre som hon tar tillbaka språket, börjar tala det. Skrivandet av boken blir en omvälvande process av gestaltning och dekolonisering.

I slutet av sitt sommarprat sitter Labba framåtböjd över sin mormors grav med den gröna kolten mot den uppgrävda jorden. Hon vill berätta om att hon är gravid, något hon aldrig hann säga.

Men hon vet inte om hon ska säga det på samiska eller svenska. Hon sitter där i tystnad, och kärleken får stanna som en enorm sak inombords, snarare än att kläs i ord.

LÄS MER:Sommar i P1: Gunhild "Ninis" Rosqvist

TEXT

Sanna Samuelsson

kultur@gp.se