Vi är djupt inne i Sommarpratsdjungeln nu, mitt i den faktiskt. Det har gått mer än en månad där mer eller mindre kända personer dagligen fått leverera insiktstomma halvsanningar om sina ofta förvånansvärt vanliga liv på bästa sändningstid. I detta kritiska skede rullar Sveriges radio logiskt nog fram storkanonen: regissören och Lysekilssonen Björn Runge, den folkliga sinnlighetens elefant. Mästare i den speciella dramafilmsgenren som är ”mycket bra för att vara svensk” (”Om jag vänder mig om”) nyligen aktuellt med Oscarsnominerade ”The Wife” med Glenn Close.
Det gäller snabbt för att bestämma sig för om man ska hoppa ner i kanonen och låta sig skjutas iväg, eller ställa sig framför den och få huvudet avblåst. Jag rekommenderar det tidigare.
För Björn Runge är en virtuos i genren själfyllt småprat. Som den skickliga dramaturg han är öppnar han i spänning med sin kamp mot cancer. Sedan: en berättelse om Björn Runges kreativitet (den är som ett speciellt rum förklarar han), den svåra vägen till att göra ”The Wife”, några gånger Björn Runge träffat kändisar, några drömmar Björn Runge drömt, vänliga ord till Björn Runges fru och förstås – hur han besegrade sin cancer. Det sista river till lite i bröstet, en ärlig dödsångest som tyvärr kryddas med ett lite oortodoxt tips om alternativmedicin (men, för att vara rättvis, också konventionell).
Allt levererat på en dov, silkeslen västskust-dialekt och tryfferat med musik för män runt 50: Joni Mitchell, The Beatles, Van Morrison. Det här är inte till för dig som vill lära dig något nytt. Däremot för dig som stillsamt vill vaggas bort i sommargrönskan. Vi är i semesterdjungeln nu – och Björn Runge är din vän.
