Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Marianne Mörck.

Sommar i P1 10/7: Marianne Mörck

Trots otaliga opera- och musikalroller var det ändå rollen som växeltelefonisten Ebba i Wallander som satte Marianne Mörck på kartan. Ett trevligt och humoristiskt Sommarprat, som inte riktigt lyckas komma nära.

Marianne Mörck är mezzosopran, alltså röstläget mellan sopran och alt. Mellanmjölk kallar hon det själv, något som även kan sägas om hennes Sommarprogram. Det är behagligt, lite mysigt och ibland roligt att lyssna på, men inget som skakar om eller lämnar avtryck.

Sommarpratet börjar i Wallanderrollen för att sedan kronologiskt redogöra för hur Marianne Mörck blev sångerska, med några stopp i roliga anekdoter. Som när hon träffar Birgit Nilsson som lär henne att hålla ett mynt mellan skinkorna för att hitta det rätta sångstödet.

Marianne Mörck har självdistans och kan skratta åt sig själv på ett befriande sätt. Men när hon aldrig tar sig själv på allvar, gör inte jag det heller.

En gång kommer man henne nära och blir berörd, och det är när hon berättar om pappans död. Hur hon aldrig hann göra den där resan hon lovat honom.

Överlag beskrivs föräldrarna fint, både adoptivföräldrarna men också den biologiska mamman som lämnade ifrån sig henne och som man gärna hade velat höra mer om.

Marianne Mörcks sprudlande livsglädje smittar av sig, men hennes sommarprat är som de där mittemellankaraktärerna från hennes tidiga operakarriär; schabloner, lätta att tycka om men också lätta att glömma.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.