Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Johan Lindqvist: Som evigt unga avatarer slipper Abba bryta förtrollningen

När den visuella, interaktiva upplevelsen genomsyrar vardagen är det inte så märkligt att ställa digitala Abbatarer på scen. Att Björn, Benny, Agnetha och Frida skulle turnera på riktigt var garanterat aldrig aktuellt, skriver Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En fullständigt förkrossande majoritet av målgruppen för Abbas spektakulära Voyage-föreställning har av förklarliga skäl aldrig sett dem uppträda live.

Så många år har passerat att nostalgin och längtan efter en återförening bytts ut mot nya generationen fans som bär på en frusen bild av Abba som evigt unga. Som ni vet bygger alla trolleritrick på att du egentligen vill låta dig luras.

Om kvartetten verkligen skulle ställa sig på scen tillsammans igen skulle förtrollningen omedelbart brytas. Därför är den animerade showen naturligtvis smart. Och kreativ. Även om Abbatarerna ärligt talat ser lite creepy ut.

LÄS MER: Abba släpper nytt album

LÄS MER: Abbas musik nu på Tiktok

Ända sedan David Bowie berättade sin saga om Ziggy Stardust har pop- och rockkonserter i alla fall delvis handlat om att skapa visuella effekter, rentav illusioner.

Verktygen kan vara allt från en sparsmakad men effektiv ljussättning till att som Alice Cooper iscensätta sin egen halshuggning eller som U2 bygga upp gigantiska rymdstationen ”the claw” mitt på Ullevis gräsmatta. Just hologram-Bono invigde ju förresten Fotbolls-EM i somras.

Nu när de visuella intrycken präglar hela vår vardag med allt från Tiktok till VR-glasögon är tiden förstås perfekt för Abba att göra verkstad av sina planer på en avatar-show. Tekniken fanns redan, den används i Hollywood, det handlade bara om att omsätta den till popkonst.

För egen del vill jag helst ha en annan slags närvaro, en kommunikation som bygger på ögonkontakt och utbyte av energi och nerv. Men underhållningsindustrin drar åt ett helt annat håll.

Gene Simmons, en ekonomiskt sinnad man som också råkar spela bas och spy blod i rockbandet Kiss, pratar allt oftare om att han ser en framtid för Kiss långt efter att både han och Paul Stanley sträckt platåstövlarna i vädret.

Simmons tänker sig Kiss som en franchiselösning med flera olika upplagor som kan ge konserter runtom i världen och turas om att underhålla gästerna på redan framgångsrika Kiss-kryssningarna i Karibien. ”Kiss” modell 2041 kan i praktiken spela samtidigt i Las Vegas, Göteborg och Tokyo. Och de behöver aldrig åldras. Kiss stannar tiden. Eller kan i alla fall lura oss att man har gjort det.

Kiss är inte först med franchise-idén. Såväl Rednex som Dolly Style har redan testat. De är, precis som Kiss, lika mycket seriefigurer som artister och i en samtid där en godisautomat eller en sjöbjörn kan bli popstjärnor i tv blir skillnaderna så småningom försumbara.

I det perspektivet är det självklart med en publik som jublar och tar selfies framför ”hologram” av Björn, Benny, Agnetha och Frida. Det vore faktiskt mycket orimligare om de var där på riktigt. En ”riktig” turné var garanterat aldrig var aktuell.

Däremot, och det tycker jag egentligen är den absolut största nyheten i sammanhanget, är det otroligt häftigt att Abba faktiskt släpper ett helt album med ny musik. Det är modigt på riktigt.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.