Som en krossad spegel

ANNONS
|

Det nära tre decennier långa inbördeskriget i Angola har slungat ut många av landets intellektuella i mer eller mindre permanent exil. Såtillvida speglar den i Angola födde författaren José Eduardo Agualusas gärning en erfarenhet som under 1900-talet kommit att drabba allt fler. Exilens själva skala, skriver Edward Said i den berömda essän Reflections on Exile, har gjort detta predikament estetiskt och humanistiskt obegripligt. Han menar att den litteratur som försöker förmedla massexilens erfarenhet i dagens värld med nödvändighet kommer att "banalisera dess stympningar" - för "exilen är som döden, men utan dödens slutliga barmhärtighet".

Agualusa lämnade redan som ung Angola och har bott i Portugal och Brasilien. Han har med åren blivit en flitig resenär och det var i den egenskapen han i slutet av 90-talet kom som stipendiat till den tidigare portugisiska provinsen Goa. Resultatet av vistelsen är romanen En främling i Goa som nu utkommit i översättning av den oförbränneliga Marianne Sandels.

ANNONS

Efter att ha umgåtts ett tag med denna Agualusas tredje bok på svenska, inser jag att de drag som först gjort mig förbryllad och rentav grinig kanske är bärare av denna egendomliga hybridboks budskap.

På en nivå åtar sig boken att vara reportage och förmedla möten mellan människor vars samtal om realhistorien är angelägna. Agualusa läser äldre resenärer och berättar om ekologi och sedvänjor i området. På en annan nivå vecklar berättaren José ut en brokig labyrint av episoder med mer eller mindre fantastisk, ockult eller dekadent laddning.

Till ramen hör att José i Goa finner en gammal, moraliskt föga fläckfri officer från 70-talets angolanska befrielsekrig. Denne, av någon anledning kallad Plácido Domingo, ter sig till det yttre som en vitskäggig, expatrierad Metusalem av stereotypt kolonialt snitt. Han säger sig syssla med en studie i Djävulens historia.

Snart dras José dessutom in i en skum affär med ett helgons föregivna hjärta som dessutom ännu sägs bulta levande i sitt skrin. Han har en antydd romans med en kvinna vars lagom mysiga specialitet är konservering av gamla böcker. Han möter två medlemmar i en satanistisk sekt och genomskådar deras banala karisma.

Vad som först stötte mig var att boken inte tar sina ämnen på det allvar de förtjänar. Exilen i Saids grymma mening, de koloniala och postkoloniala segregationsmönstren, identitetsklyvnaden bland portugiser som stannat kvar sedan Goa avskildes från Portugal 1975 - allt detta är det levande stoff berättaren rör vid.

ANNONS

Man kunde avfärda den fjäderlätta intrigen med reliken, djävulssekten och annan rekvisita som insmickrande kryddor i ett havererat reportage. I så fall är boken misslyckad på bägge sina nivåer. Men jag väljer att i stället försöka se den som en krossad spegel av ett subjekt i exil från både sitt ursprung och sitt mål. Med den optiken får man en del att tänka på när det gäller möjligheterna för ett postkolonialt berättande i dag.

Said citerar i nämnda essä elvahundratalsmunken Hugo av St Victor: "Den späda själen har fäst sin kärlek vid ett ställe i världen; den starka har usträckt sin kärlek till alla platser; den perfekta har förintat sin kärlek". I Agualusas sätt att närma sig oerhört plågsamma erfarenheter hör jag vad som kanske är tonfallet hos en sådan globaliserad kärlekslöshet.

ANNONS