Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Stina Nylén: Snoka runt över gränserna på vuxenhyllan, barn

Böcker för barn som också tilltalar vuxna anses vara lite extra fina och bra. Samma sak gäller inte för vuxenböcker som även tilltalar barn, konstaterar Stina Nylén som läst N K Jemisins "Den söndrade jorden".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Åh, vilket läsäventyr – det var längesedan jag blev så uppslukad av en i grunden ganska genretrogen actionberättelse i fantasydräkt, sedvanligt paketerad som trilogi, som nu med amerikanska N K Jemisins epos "Den söndrade jorden". Jemisin jobbar hårt och ambitiöst med sina ingredienser och bygger upp en värld med en historia som sträcker sig så långt tillbaka att invånarna inte känner till den. Här finns gott om dödkulter, det vill säga lämningar från sedan länge försvunna kulturer, som ingen längre vet vad de gick ut på. Som läsare vet man alltså inte om detta är en framtidsutsaga sprungen ur vår egen verklighet, eller om vi befinner oss i en helt alternativ sfär. Det knepiga med denna värld är att den med ojämna mellanrum drabbas av katastroftider, så kallade femte årstider. Då kan allt hända. Vid ett tillfälle föds det barn med så sköra skelett att de pulvriseras av minsta stöt – det är Äggskalens Årstid. Ibland regnar det syra.

Och det är här jag stannar upp i läsningen. För vem är detta skrivet, egentligen?

Nej, det är ingen trevlig miljö det här, och desto bättre grund för ett rafflande berättande. Men Jemisin har mitt i tempot ett eftertänksamt tonfall som gör historien till något mer än genretypisk. Och det är här jag stannar upp i läsningen. För vem är detta skrivet, egentligen? För mig, verkar det som, som verkligen uppskattar den och ligger vaken halva natten.

LÄS MER: Recension: Böcker för barn och unga i januari 2020

Men egentligen borde jag inte skriva om den i denna spalten, för den är tänkt att handla om barn och ungdomskultur. Och Norstedts har valt att ge ut trilogin som vuxenlitteratur. Fast samtidigt ser jag för mig hur tonåringar skulle sjunka som stenar ner i denna värld.

Vad är det egentligen för skillnad mellan litteratur för vuxna och för yngre? Det är en fråga som sällan ställs eller besvaras explicit, men som ofta vidrörs i kritiken genom att böcker för barn och unga som talar även till vuxna, särskilt genom bildkonstnärliga eller existentiella kvaliteter, anses lite extra fina och bra. Då är det just den barn- eller ungdomsbokens förmåga att bredda sin läsekrets som hyllas.

Man kan till exempel ta, för yngre barn, Eva Sussos och Anna Höglunds "Alla frågar sig varför", en bilderbok där Sartres huvud spöklikt tittar upp ur en isvak. Eller för äldre, ALMA-pristagaren Bart Moeyarts "Kärleken man inte förstår" om en familj i sönderfall, en bok som verkligen lika gärna kunde vara riktad till vuxna med sitt avancerade, avskalade och oändligt vackra tilltal.

Snoka runt över gränserna, är mitt bästa tips

Åt andra hållet hörs det dock inte så mycket. Om en bok för vuxna också attraherar yngre är det inte så mycket att säga om; det är ingen extra kvalitet.

Visst måste det finnas genrer, åldersindelningar, separata hyllor i bokhandlar och på bibliotek, samtidigt som det många gånger är löjligt svårt att göra den indelningen. Det är bara väldigt synd om böcker går miste om potentiella läsare på grund av det. Snoka runt över gränserna, är mitt bästa tips; särskilt borde yngre läsare gå på jakt i vuxenhyllorna.