Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Snart vår i Lutherland

Ellen Mattson skärskådar februari månads mindre glamorösa sidor. Är vi verkligen på väg mot bättre tider?
Precis när jag har skottat fram bilen börjar det regna. Snömassorna ska nu omformas från fast till flytande, säkert med baktanken att någonstans mitt i processen låta sig hejdas av en köldknäpp. Den knöliga isen kan sedan täckas med ett nytt snötäcke för att öka halkrisken. Efter en trist helg vaknar man insnöad och inser att dagens lilla glädjeämne, turen till Konsum, frusit inne. Det är fjorton grader i badrummet. Hallgolvet är täckt med våta tidningar och utanför slåss fåglarna om maten. Någon frågade en gång vad snön symboliserade i den roman jag just skrivit, och jag sa: Döden.
Om det existerar ett nordiskt tungsinne så finns en av orsakerna i den mängd nederbörd vi varje år tvingas flytta från punkt a till punkt b, väl vetande att om en timme kan alltihop vara ogjort. Medan vi jobbar stiger snön över stövelskaften och kryper in under muddarna. Det är ett av de många små obehag som klimatet prövar oss med.

Det lär oss också att gå på sparlåga, att vänta på bättre tider, framför allt lär det oss att genomlida nuets plåga för att desto skönare kunna njuta när plågan tar slut. Det är något mycket lutherskt med vintern, det är som om Luther själv hade uppfunnit den. Och medan vi krökta och inpälsade stretar fram på snålblåsiga gator hävdar vi lojalt att det är fantastiskt att leva i ett land med tydligt definierade årstider, i stället för att bara medge det vansinniga i att låta fem månader per år försvinna ner i en svart slasktratt. Av detta korta liv ...
Det värsta med systemet är dess bedräglighet. Klimatet är en fälla som slår igen om oss säsong efter säsong. Den nordiska sommaren är så vacker att man glömmer det som väntar, och plötsligt sitter man där återigen insnöad och inser att man skulle ha bytt land. Det var det man bestämde förra vintern men glömde när våren kom, fågelsången, juninätterna, högsommaren, dagarna vid havet ... September är fortfarande lite sommar, oktober är klar luft men också en vag känsla av att ha glömt något viktigt, sedan kommer november och nu minns man - man skulle ha flyttat utomlands och nu har man ännu en vinter framför sig, fan också. Man skriver en patetisk liten komihåglapp och lägger vid datorn: Måste flytta till ett varmare klimat.

Februari, den grymmaste av månader. Alla jag känner hostar eller har en livskris, alla ryggar kollapsar, alla hårddiskar kraschar, vi är bleka som palsternackor när vi bligar ut genom fönstret för att se om plogen är på väg.
Och redan syns skiftningen i ljuset. Det hörs en liten vissling ur skogen, livsandarna spritter till. Snart är det vår, tänker man.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.