Snart är Bergmanåret äntligen över

GP:s Jan Andersson har något på hjärtat. Något att erkänna. Han längtar till att Bergmanåret är över.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Snart är det slut. Så brukar jag tänka när något står mig upp i halsen, när jag blir lite matt eller håller på att bryta ihop och knappt orkar längre. Att inget varar för evigt. Det bara känns så.

Som Bergmanåret. Har inte det hållit på väldigt länge? Jo. Bergmanåret är så utdraget att tolvåringen därhemma har börjat larma och göra sig till. Men snart är det slut. Tror jag.

Den 14 juli skulle alltså världens störste filmsvensk Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. ”Hundraårsjubileet firas världen över under hela året” konstaterade Ingmar Bergmans stiftelse redan förra hösten. Jag läser det igen. Världen över under hela året. Visst är det storslaget? Vad mer firas världen över under ett helt år? Ingenting, mig veterligt, vilket såklart gör det ännu mer imponerande. Nästan lite skrämmande.

ANNONS

Tänk dig själv 200 länder, från Afghanistan till Östtimor, som alla firar Ingmar Bergman i 365 dagar. Det är som en 70 000 dagar lång Bergmanfestival. Nu blev jag lite matt igen.

SVT har tagit sitt ansvar genom att plocka fram ett särskilt typsnitt som går att ladda ner och som påminner om mästarens egen handstil.

Allra mest hyllar vi ändå Ingmar Bergman här i Sverige. Som sig bör. Med konstutställningar, särskilt tillverkade kartor, ständiga filmvisningar, teateruppsättningar till förbannelse och såklart Gunnar Bohlins evighetslånga Bergmanpodd i P1, där inget ämne tycks för litet eller apart för att förtjäna en rejäl djupdykning.

Dessutom har regeringen hostat upp ett par miljoner till Bergmanstödjande åtgärder och SVT har tagit sitt ansvar genom att plocka fram ett särskilt typsnitt som går att ladda ner och som påminner om mästarens egen handstil. "Låt vardagen bli lite mer dramatisk genom att låta Bergman skriva inköpslistan" läser jag samma vecka som FN släpper sin rapport om jordens klimatkollaps.

Som om vardagen behöver bli med dramatisk. Snart är det slut, tänker jag igen, och inser att det nog är bäst att erkänna en sak innan det är för sent. Jag gillar inte Ingmar Bergman. Jag gillar inte hans attityd, jag gillar inte den trista bild av Sverige som han förmedlat i snart 70 år och jag gillar inte hans basker.

ANNONS

Härom året gav jag Det sjunde inseglet en tredje eller fjärde chans, och jag har läst nästan halva Laterna Magica. Men ... nä, det känns helt meningslöst.

Jag tycker heller inte om hans filmer, inte hans teaterföreställningar och absolut inte de tv-produktioner som mina föräldrar försökte bänka mig framför på 70-talet när jag ville spela fotboll eller bygga lego. När andra ungar skrek sig igenom Vilse i pannkakan kämpade jag med Liv Ullmans svårmod och Håkan Hagegårds mossgröna fågelfångare. Det satte spår.

Jag har försökt att tycka om Ingmar Bergman. I vuxen ålder har jag tittat på Gycklarnas afton och Jungfrukällan, pressat mig igenom Fanny och Alexander. Härom året gav jag Det sjunde inseglet en tredje eller fjärde chans, och jag har läst nästan halva Laterna Magica. Men ... nä, det känns helt meningslöst. Som att gräva ett hål i marken eller titta på en fondvägg som torkar.

En del av Ingmar Bergmans konst går säkert över huvudet på mig – det utesluter jag inte alls – men det gör inte så mycket. Jag föredrar ändå Modern family. Phil Dunphy är betydligt roligare än Antonius Block, den tråkige fan, och jag är rätt säker på att Manny Delgado skulle slå honom i schack.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS