Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Fyra representanter ur den brittiska skådespelareliten samlas för ett vänskapligt samtal i Nothing but a dame.  Bild: Mark Johnson
Fyra representanter ur den brittiska skådespelareliten samlas för ett vänskapligt samtal i Nothing but a dame. Bild: Mark Johnson

Smittande livsglädje när fyra brittiska Dames dricker te

Oj, vad glad man blir av det här! Mats Johnson hade bara önskat att filmen var lite längre.

DOKUMENTÄR

NOTHING LIKE A DAME

Regi: Roger Michell, Storbritannien, 2018 (84 min)

I England finns det gott om filmroller för kvinnor som med råge passerat pensionsåldern. Jo, det produceras hiskeligt många brittiska kostymdramer där någon måste spela en gammal faster, men 81-åriga Judi Dench tar inte den typen av roller. I stället har hon spelat M i några James Bond-filmer. Härnäst (biopremiär i november) har hon huvudrollen i Red Joan, som är en spionthriller.

Hyfsat regelbundet träffas Dench, Maggie Smith, Joan Plowright och Eileen Watkins ute på landet för att dricka te, skvallra, fnissa och berätta anekdoter från förr. Den här kvartetten eminenta skådespelerskor, alla adlade (då får man hederstiteln Dame), har umgåtts i ett halvt sekel. På deras senaste tebjudning dök regissören Roger Michell och hans filmteam upp. Naturligtvis var det ingen överraskning för damerna, men den här dokumentären, eller snarare samtalsfilmen, saknar alla former av manus.

Låt mig säga som så här: Oj, så glad man blir av att titta på Nothing like a dame! Detta är feelgood och smittande livsglädje, på riktigt.

Michell, fortfarande mest känd för Notting Hill, har lagt ner väldigt mycket jobb på att gräva fram arkivfilmer, flera av dem aldrig tidigare visade offentligt, från 50-, 60- och 70-talen. Runt tebordet ställer regissören då och då en fråga. Helt i onödan för de här fyra tjejerna är självgående, spirituella och oväntat självkritiska.

Mellan allt roande flams intelligenta reflektioner kring skillnaderna mellan att stå på en teaterscen och framför en filmkamera. En förklaring till varför det är en idiotidé att i Shakespearesammanhang prova naturalistiskt agerande med pauser och hmm-hmm (tänk Marlon Brando som Julius Caesar i filmen från 1953).

Jag har egentligen bara två invändningar. Ältandet om Larry (alla i England förstår att det syftar på Laurence Olivier), som för all del Plowright var gift med, känns inte särskilt väsentligt i en film där kvinnor står i centrum. Och så är filmen för kort. Jag hade gärna lyssnat på de här brittiska damernas käbbel i en bra stund till.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.