Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Alex Schulman är aktuell med boken "Överlevarna”. Bild: Henrik Montgomery/TT

Björn Werner: Sluta med den negativa särbehandlingen av Schulman

När kan en bloggare respekteras som författare? Björn Werner tycker att mottagandet av Alex Schulmans böcker visar på en exkluderande kultursyn som inte hjälper litteraturkritiken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Schulmans nya roman gör läsaren till ofrivillig terapeut

Går det att vara en riktig författare med tveksamma erfarenheter i bagaget? Det enkla svaret: absolut. Charles Bukowskis alkoholindränkta och självupplevda prosa gjorde honom till en fixstjärna för generationer av 20-åriga män. Trots att nobelpristagaren Knut Hamsun sedermera blev nazist hindrar inte honom från att bli upptäckt av nya generationer.

Men ve den som en gång i livet haft en blogg!

För Alex Schulmans del är det ett karriärval som stått honom dyrt. Trots att 13 år har gått sedan han lade ner sin spetsiga blogg på Aftonbladet med orden ”den har blivit ett monster” och trots att han är författare till fyra romaner, många av dem hyllade, är hans närvaro på vissa kultursidor alltjämt på nåder.

Exemplen är många, de två tydligaste står Dagens Nyheter för. 2016 uppmanade Niclas Wahllöf, efter att ha läst den autofiktiva ”Glöm mig”, författaren att skriva ”riktiga romaner”. Detta samtidigt som Karl-Ove Knausgårds ”Min kamp” knappt svalnat i hyllorna. I fredagens DN fortsätter motviljan. När Åsa Beckman anmäler hans nya bok ”Överlevarna” slår hon fast att det är ”märkligt att Stureplans-bloggen som Alex Schulman blev känd för i början av 00-talet dolde en så sensibel och begåvad författare”.

Som om det vid det här laget var det minsta förvånande.

Men det är förstås, egentligen, inte själva bloggen som är problemet. Internet är proppfullt av kritiker och författares dagböcker och poddar. Det är bara det att ingen vill läsa eller lyssna.

Det egentliga problemet är genomslaget. Det ”absoluta svennegehöret”, som Liv Strömqvist skämtsamt kallar det i ”En varg söker sin podd”. Alex Schulmans närmast övernaturliga förmåga att nå en masspublik verkar stå i en direkt kontrast med vissa kulturskribenters ofta outtalade idé av vad bra kultur är. Som om den inneboende kvaliteten i en text på något vis blir urlakad om för många människor gillar den. Det är en enkel instinkt för en elit som vill fortsätta att vara just elit – men det gör den inte rätt.

Ännu tydligare är detta i det unisona föraktet mot Alex Schulmans poddkollega Sigge Eklunds nyutgivna lilla bok ”Livets små njutningar”. En bok om små njutningar. För den har han blivit formligen överfallen från landets samtliga kultursidor med en frenesi som inte kan ha med bokens kvaliteter att göra.

Det som provocerar kan inte vara innehållet, så mycket som att Eklund med sin podd och sina publiceringar förstått något som litteraturkritikerna på kultursidorna inte gjort. Att kvalitet och kommersialism inte behöver vara ett motsatspar. Det gör att recensionerna gång på gång handlar om personen – inte själva verket. Kom inte hit!

Varför detta revirtänk präglar just litteraturkritiken, men inte TV -och filmrecensenterna som varje vecka tar sig an storproduktioner med masspubliken i blickfånget vet jag inte. Kanske har de inte samma romantiska syn på sitt bevakningsområde, eftersom konstformerna är yngre. Den romantiken är bäst att lägga åt sidan nu. Litteraturkritikens redan dalande relevans för många läsare hjälps inte av en exkluderande kultursyn.

Läs mer av Björn Werner:

LÄS MER: Fler kulturchefer än Åsa Linderborg borde prata om klick

LÄS MER: De tar våra jobb!

LÄS MER: Dollarmiljardärerna är våra nya halvgudar

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.