Det är inget lätt jobb att vara kulturminister. Portföljen är liten räknat i reda pengar, kritikerna och debattörerna som granskar området desto mer högljudda och färgstarka. Helst ska en kulturminister vara en kännare med spetskunskaper inom flera vittomspännande konstnärliga fält. Samtidigt får denna inte kunna misstänkas ha ens en liten åsikt om innehållet i samma kultur.
Det här har visat sig vara svårt att få ihop.
Avgående kulturminister Amanda Lind har fått skäll för att gå på Guldbaggegalan utan att ha sett en enda av de nominerade filmerna. Hon har tagit emot såväl öppna brev från kulturskapare som rasande avgångskrav från Jonas Gardell när scenerna gick på knäna under coronapandemin, samtidigt som köpcentrum som Ullared kunde hålla öppet.
LÄS MER:Frustrerad kulturminister får ljust eftermäle
Ändå lär hennes slutbetyg läsa godkänt. När Amanda Lind nu lämnar in nycklarna och jobbmobilen på regeringskansliet lämnar hon också efter sig en rekordstor kulturbudget med 1,3 miljarder extra för att återstarta kulturlivet efter krisen.
Facit för hennes parti lämnar fler frågor.
När Miljöpartiet oväntat landade kulturministerposten i S-MP-regeringen som bildades 2014 saknade de en tydlig kulturpolitik. Amanda Linds företrädare Alice Bah Kuhnke snabbrekryterades som partimedlem och fick jobbet utan att tidigare ha verkat partipolitiskt. Sedan tillsattes en arbetsgrupp bestående av partimedlemmar och kulturskapare som nycirkusdirektören Tilde Björfors och dramatikern Stina Oscarson för att workshoppa fram själva politiken.
Kulturpolitik skulle lyssnas fram och kulturen skulle vara med och förändra världen.
Då i november för sex år sedan intervjuade jag Tjia Torpe som ingick i arbetsgruppen. Hon pratade om bildning, globalisering, intersektionalitet och ”yttrandejämlikhet” som viktiga grundpelare. Kulturpolitik skulle lyssnas fram och kulturen skulle vara med och förändra världen.
LÄS MER:De kan bli nya ministrar i Anderssons regering
Om metoderna för att ta fram politik verkade flummiga var det som till slut presenterades desto hårdare. Gruppen landade i ett idéprogram där mätbara mångfaldsmål för kulturinstitutionerna skulle sättas upp, med ”tydliga sanktioner” om dessa inte uppnås. Dessutom föreslogs ledningen och all personal genomgå utbildning i postkoloniala teorier.
”I det kulturpolitiska idéprogram som Miljöpartiets arbetsgrupp tagit fram är konsten först och främst en uppfostringsanstalt”, skrev Expressens kulturchef Karin Olsson (19/10 – 15). Debatten som följde blev intensiv och idéprogrammet skrotades.
Men tendensen att se kultur och medier som verktyg i det rättas och det godas namn snarare än något med ett värde i sig är påfallande ofta där Miljöpartiet landat.
Det är bara ett par veckor sen ett 30-tal miljöpartister motionerade till sin stämma om att införa en obligatorisk ”klimatkvart” i Rapport och Aktuellt.
Rapporten ”Så fri är konsten” är ett annat tungt testamente. Där slog Myndigheten för Kulturanalys fast att regeringens styrning skapar problem och att den konstnärliga friheten påverkats negativt när kulturskaparna känt sig tvingade att anpassa sin konst för att checka i olika mångfaldsboxar för att bli aktuella för stöd.
Vi är på väg in i ett valår där kulturen har blivit ett politiskt slagfält och där public service ifrågasätts från flera håll. Jag hoppas att frågan om kulturens oberoende blir en hjärtefråga för nästa kulturminister.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
