Nästan ingen vill vara med i politiska partier längre. Förra året tappade Socialdemokraterna och Moderaterna 7 respektive knappt 5 procent av sina medlemmar. Miljöpartiet förlorade hela 28 procent. Trenden är densamma över i princip hela den politiska skalan. Den senaste förklaringen till det går att hitta i #metoo-uppropet I maktens korridorer, där partipolitiskt aktiva vittnade om hur kvinnor som tidigare varit engagerade i politiken valt att lämna sina uppdrag efter sexistiska övergrepp. Förutom det vedervärdiga i själva handlingarna, och tystnadskulturen kring dem, misslyckas alltså de svenska partierna med att ta tillvara på mycket av det engagemang som faktiskt finns.
Frågan om minskat partipolitiskt engagemang har den senaste tiden diskuterats också internationellt. Startskottet var idéhistorikern Mark Lillas ledare i New York Times, och den efterföljande boken The once and future liberal: after identity politics, där Lilla går till attack mot den amerikanska liberala vänster han själv är en del av. Delar av kritiken är träffande, och analysen av den amerikanska politiska närtidshistorien är intressant. Men boken består också av långa avsnitt där Lilla går i småmossig polemik med sina egna universitetsstudenter. I stället för att bry som om världen ”där ute” är de enligt Lilla upptagna med att tillskriva sig själva den mest förtryckta identiteten. På så sätt vinner de diskussioner mot sina klasskamrater. Dessa självcentrerade studenter, menar Lilla, är de som har skapat Demokraternas kris.
De som annars skulle arbetat för att få Demokrater invalda på politiska poster är inte intresserade av partipolitik. I stället vill den nya generationen liberala (i amerikansk bemärkelse) studenter bli en del av sakfrågerörelser kopplade till den egna identiteten. Lilla tänker sig att om inte studenterna gått universitetskurser med identitetsfokus (om de i stället läst riktig statsvetenskap – som förr i tiden!) hade det inte varit så. Man kan såklart tycka vad man vill om identitetspolitiken vid universiteten, och kanske är det sant som Lilla skriver att den influerat Demokraternas valplattform, men att ge den hela skulden för minskat partipolitiskt engagemang är överdrivet.
I vart fall stämmer inte hans analys på Sverige. Här har nämligen identitetspolitiken fått genomslag först på senare år (och så vitt jag vet läser man fortfarande Max Weber på statsvetenskapen). Ändå har medlemskapen i politiska partier minskat även här sedan 1980-talet. Samma sak händer runtom i Europa. En troligare förklaring än Lillas är att en mängd olika samhällsförändringar bidrar till nya väljarbeteenden. Kanske är identitetspolitiken en liten del av detta, men i så fall bara just en liten del. Statsvetare som Ronald Inglehart har under lång tid pekat på att individualism och ”postmateriella” värderingar minskar det partipolitiska engagemanget. Lägg till globalisering, stelnade partikulturer, vittnesmålen från I maktens korridorer, och det sjunkande medlemsantalet blir förståeligt. Rörelserna blir då bättre alternativ. Där är det politiska personligt, och det går att tänka nytt och fritt. Lillas tes framstår mest som en överdrivet förenklad och hårdvinklad version av huvudfårans statsvetenskap – i stället för att en mängd processer samverkar är felet identitetspolitikens.
Men Lilla har också en viktig poäng. Han pekar på att Republikanerna är bättre på att vinna och behålla politisk makt. De kampanjar hårdare till val på delstatsnivå, får borgmästare valda, och arbetar mer systematiskt för att vinna stolar i kongressen och senaten. Trots inflytelserika amerikanska vänsterrörelser som occupy wall street och black lives matter har Republikanerna ett järngrepp om de politiska organen i USA. Utan valda Demokrater som försvarar reformer som identitetsrörelser tillsammans med partiaktiva lyckats driva igenom på plats i institutionerna är det fritt fram för republikanska guvernörer att rulla tillbaka aborträttigheter, hbtq-rättigheter, och diskrimineringslagstiftning. Vare sig vi vill det eller inte finns den verkliga makten fortfarande i partipolitiken.
Men partierna behöver också rörelserna. De svenska partier som fångar upp det engagemang som finns där kommer att bli framgångsrika. Politiskt engagerade måste i sin tur bli bättre på att förstå att politisk förändring också kräver tråkigt partipolitiskt arbete. Även om det kanske inte stämmer överens med den egna självbilden att ”vare en person som sitter i en kommunal nämnd”, är det kanske just det som krävs. Men med tanke på den senaste månadernas tidens avslöjanden av vad som försiggår i maktens korridorer verkar partierna ha ett långt arbete framför sig innan de blir en attraktiv miljö för den som bryr sig om politik.
