Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Katie Lowe har skrivit boken
Katie Lowe har skrivit boken "Vredens gudinnor" som utspelar sig på en tjusig privatskola i England. Bild: Dearest Love

Stina Nylén: Skumma händelser på skolor ligger i tiden

Men de svenska böckerna ramas inte in av lyx och makt som i översättningarna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ligger det i tiden att skriva om skumma händelser på skolor? Det gör det väl egentligen alltid, men kanske har vi en sorts peak när två böcker kommer nästan samtidigt och båda marknadsförs med hänvisningar till den moderna klassikern Donna Tartts "Den hemliga historien".

Den ena, "Vredens gudinnor" av Katie Lowe, utspelar sig på en tjusig privatskola i England och tar upp häxriter, konst och mystiska dödsfall, med en likaledes tjusig och karismatisk kvinnlig konstlärare som katalysator. Fast den centrala knuten i berättelsen måste ändå sägas vara bilden av männen, de som är roten till allt ont och anledningen till att de antika furierna ska väckas till liv i den här skildringen av ångestdrivna skolflickor i fritt fall.

LÄS MER: Recension: Bilderböcker för barn i februari 2020

Nästa roman för unga vuxna att jämföras med Tartt är Elizabeth Klefoths "Det slutna sällskapet". Här är vi i USA, på en exklusiv internatskola för barnen till makthavare och den ekonomiska eliten, och här presenteras också sammanslutningar som ska utföra uppdrag; men huvudpersonens skräckdrabbade barndom flätas in och blir till ytterligare en utmaning att ta sig an under den stundom pennalistiska studietiden. De här skolorna är inte direkt trygga, med klok vuxennärvaro i någon större utsträckning. Och ingen av böckerna håller, måste jag väl nämna, samma språkliga och litterära kvalitet som Tartts.

Det är klart att skolan är en frestande arena för författare, inte bara för att de tilltänkta läsarna är unga utan för att det är en sådan förtätad miljö, ett mikrokosmos som erbjuder rottrådar för de mest skilda förvecklingar.

Hur är det hos oss då? Jo, i den svenska ungdomsboksutgivningen är givetvis också skolan central. Allra mest ramar den in historierna för mellanåldersbarnen, där de tar sig an både renodlade mysterier, socialrealistiska miljöer samt känslomässiga haverier, men om vi ska hitta paralleller till de anglosaxiska exemplen finns dessa hos böcker för tonår och unga vuxna. Även här arbetas det med laddade, magiska eller icke-magiska, mer deckarbetonade komponenter - för ett par år sedan Sara Bergmark Elfgrens "Norra latin", mer nyligen Moa Eriksson Sandbergs "Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande".

Men de svenska skolromanerna med dov botten ramas inte in av lyx och makt och privilegier, som ofta de översatta.

Men de svenska skolromanerna med dov botten ramas inte in av lyx och makt och privilegier, som ofta de översatta. Det är snarare böcker som presenterar ett sådant integrerat elevunderlag som anses fungera bäst för inlärning och det uppdrag skolan har att kompensera för skilda bakgrunder. Ett heterogent ungdomsgäng med olika hemförhållanden brukar de flesta författare anstränga sig att få till, helt i linje med hur svensk barn- och ungdomslitteratur länge sett ut.

Fast nu är det ju så att med friskolornas utbredning och de ökade inkomstklyftorna är det inte längre skolans vardag att ha den där blandningen. Kommer de snart även hit, de guldkantade privatskolegåtorna? Ond bråd död och flaskor med årgångsvin ur föräldrarnas vinkällare.