Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/4

Skrivlusten frodas i egenutgivningen

Ny tryckteknik och nya publiceringsplattformar har gjort det lättare och billigare att ge ut böcker, men vad finns det mellan pärmarna? Malin Lindroth har botaniserat i egenutgivningen i Västsverige och funnit några guldkorn och några udda fåglar.

Bland de första som gav ut en bok på eget förlag var en nybliven änka från St Louis. Så tidigt som 1931 tog Irma S Rombauer sitt djärva beslut; hon skulle själv trycka och sälja sin kokbok i tretusen exemplar. Hennes man hade nyligen begått självmord. Hon var utblottad på alla plan, känslomässigt och ekonomiskt, och hon tog en chans som kom att bli en räddning och mer än så. Idag är The Joy of cooking en av världens mest lästa kokböcker, utgiven i ständigt nya upplagor och såld i över arton miljoner exemplar.

Från trettiotalets kokboksutgivning till dagens egenutgivningar kan steget tyckas långt. Men frågan är hur mycket som har förändrats. Att det med ny tryckteknik och nya publiceringsplattformar som Vulkan och Publit är lättare och billigare att publicera sig är uppenbart. Samtidigt görs inte böcker av tryck allena. Framförallt ska det till ett innehåll och därvidlag är inte jättemycket nytt under solen. ”Det blir inte lättare att skriva böcker bara för att det är lättare att ge ut dem”, som en vän i förlagsbranschen sa. Att det ligger en hel del i det blir tydligt när jag ger mig in i den del av litteraturstaden Göteborg, som handlar om att ge ut sina egna böcker.

Under några veckor försöker jag få grepp om egenutgivna titlar i västra Sverige. Är det här man finner de djärva experimenten, de tystade rösterna, det som inte har en plats på ett traditionellt förlag? Ingen hade varit gladare än jag om det var så. Men tyvärr, mitt första intryck är att den vanligaste romanen som idag ges ut på författarens egen bekostnad är mer konventionell än experimentell och i nio fall av tio inte är färdigskriven. Skrivpedagogen i mig muttrar och grumsar över alla goda uppslag som om de hade tagits om hand, och getts den tid som skrivandet kräver, hade kunnat växa till något rent lysande. Men visst finns här också guldkorn och udda fåglar som jag inte hade hittat någon annanstans.

En deckare av G A Lorén utgiven på egenpubliceringsförlaget Recito i Borås är något kul och egensinnigt på spåret. I alla fall är Freddys agentur den enda deckare jag läst där huvudpersonen presenterar sig som tankespöke. ”Jag är nämligen övertygad om att jag är en produkt av någons sjuka fantasi och när den personen dör eller får för sig att jag inte längre är värd tankemödan försvinner jag som cigarettrök i snålblåsten på Götaplatsen.” Det är en ljuvlig öppning i en genre som sett en krisande, frånskild, på whiskey benägen kommissarie i beige överrock för mycket.

En annan deckare jag fastnar för är Mord på Nääs slott av Guni Gren, också den utgiven av Recito. Här är storyn mer klassisk och deckarkonventionerna trogna, men det finns en omsorg om detaljerna och en lite gammaldags långsamhet i berättandet som jag tycker om. Den som gillar gediget deckarhantverk har en fin lässtund att vänta, när den sanningsjagande Roland Fuhr löser gåtan med den döda sångerskan på Nääs slott.
Guni Grens välskrivna bok hör till en av ganska få av romanerna jag läser som inte får mig att sända en längtansfull tanke till redaktörerna. Jo. Egenutgivning kan tyckas smidigt.

Men avsaknad av professionella redaktörer är ett problem som sätter spår. Det blir tydligt bland annat i thrillern Korpknallen av Kungsbackabon Ulf Tylestrand.

Boken är utgiven på Fri Press; ett av många småförlag som rör sig i gränslandet mellan egenutgivning och traditionellt förlag. Här kan aspirerande författare själva ta ansvar för marknadsföring och försäljning. Men hur är det med redaktörstjänster? Ulf Tylestrand har en i grunden råstark thriller och en sällsynt berättarglädje som ger språket skjuts och lyskraft. Ändå kommer historien om Sara och gåtan med naziguldet i Värmlandsskogarna aldrig fullt ut till sin rätt. Tänk, hur bra det hade kunnat bli med en kunnig redaktör som hjälpt till att koncentrera de talspråkstyngda dialogerna, stryka och täta en roman som i mitt tycke lätt kunnat förkortas med hundra sidor.

Hur omstörtande är det med nya publiceringsmöjligheter? Det finns de som säger att den ökade egenutgivningen skakar om hierarkierna i bokbranschen. Förr var förlagen ensam grindvakt med makten att refusera. Idag sägs tröskeln sitta någon annanstans, nämligen hos läsekretsen. Den som i framtiden sitter på det stora refuserings-nejet skulle alltså vara läsaren mer än förlagen?

Tanken är intressant. Men i dagsläget har jag svårt att se att egenutgivningsförlagen rör sig på samma arena som de traditionella förlagen. Jag tycker egenutgivning blir mer intressant när man ser den som ett fenomen i egen rätt. Kan man tänka på egenutgivning som en subkultur för skrivande? Ett svåruppfostrat skrivlabb där allt får prövas och finnas; den personliga dagboken jämte släkthistorien, det skamlösa plagiatet och det formmässiga experimentet som flyger högt eller faller platt? I sådana fall blir böckerna jag läser del av något som bara kan beskrivas som skrivlustens triumf.

En bok med handsydd rygg sticker ut i mängden. Korrespondenz av Håkan Granath och Jan Kjellin. I det magiskt vackra häftet, som manar till omsorgsfull läsning finner jag en tredelad berättelse. Dels svartvita foton av Håkan Granath, föreställande väggar – repade, tigande, med växtlighet täckta. Dels Jan Kjellins prosastycken som skallar som befallningar från svunna tiders scoutledare ”Nu kommer de glada dagarna! Arbetsveckan är till ända och helgen tar vid.” Dels gömda bilder bakom pappersflikar som ska vikas ut. Vilka är de glada ynglingarna som ligger gömda bak texten? Tyska soldater på permission under andra världskriget, läser jag i eftertexten. Kollisionen mellan text och bilds sätter tummen på ett tillstånd i tiden som jag känner väl igen, men har svårt att hitta ord för. Jag tror inte att jag hade hittat det någon annanstans än här, i boken från Granath förlag, utgiven i 120 exemplar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.