Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Tobias Regnell: Skrivande kan visst läras ut

Skrivskolor lär studenten att skriva precis så som den vill, menar Tobias Regnell, chefredaktör för tidningen Skriva, i ett svar till Mikaela Blomqvist i GP (16/2). Varför tror så många kulturskribenter fortfarande att goda hantverkskunskaper leder till blodfattigare litteratur?

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Med hänvisning till en essä av Nobelpristagaren Louise Glück (som aldrig gick på college) och till Johan Heltnes nya bok ”Sympati för djävulen” (där författarutbildningen på Biskops Arnös folkhögskola skildras som en kvävande sekt) landar Mikaela Blomqvist (16/2) i GP i att skrivande inte kan läras ut och att ”själva beteckningen författarskola verkar rymma en lögn”. Den underliggande tankefiguren är att hantverkskunskap fjärmar författaren från dennes personliga uttryck, från det autentiska.

Min erfarenhet som gästlärare på skriv- och journalistutbildningar, och som förläggare och chefredaktör, är den motsatta. Mer fokuserad läsning av förebilder och en större kunskap om det stilistiska hantverket ger bättre förutsättningar för skribenter att skildra sitt ämne på exakt det sätt de vill. Att dessutom få arbeta under lång tid med egna längre texter, i dialog med lärare och klasskamrater, skapar en självsäkerhet och identitet som för många är en helt nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget våga satsa på skrivandet.

Den unika vågen av arbetarförfattare i Sverige hade knappast varit möjlig utan folkhögskolorna, som gav bland andra Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Lars Ahlin en intellektuell grund att stå på.

Vill man undvika den medelklassifiering och likriktning av litteraturen som nyligen debatterats bör man värna just folkhögskolorna, oavsett vad som sker eller inte sker på Biskops Arnö. Den unika vågen av arbetarförfattare i Sverige hade knappast varit möjlig utan folkhögskolorna, som gav bland andra Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Lars Ahlin en intellektuell grund att stå på. I Ahlins ”Tåbb med manifestet” berättas hur »jävligt ända in i märgen« det kändes när terminen hade slutat och böckerna och kamraterna försvann utom räckhåll.

Folkhögskolornas specialiserade skrivutbildningar är av senare datum men de flesta försöker fortfarande sätta ihop klasser med stor spridning vad gäller ålder och bakgrund. Författaren Stewe Claeson, som under närmare 50 år varit skrivlärare på folkhögskolor och universitet, sade häromåret i tidningen Skriva: ”Jag skulle definitivt säga att de här utbildningarna lockat människor med väldigt olika bakgrund, och att eleverna med bra lärares hjälp blir ännu mer olika under utbildningen, när de får tid att hitta sitt ämne och blir bättre på att läsa egna och andras texter.”(3/2/20) I samma artikel menar förläggare att debutantmanusens kvalitet höjts på senare år, och att det sannolikt är skrivutbildningarnas förtjänst.

Louise Glück blev själv skrivlärare till slut och på ett annat ställe i den essä (”Education of the Poet”) som Mikaela Blomqvist refererar till, beskriver Glück vad en bra lärandemiljö kan skapa: ” … det hade ingen betydelse vem som hade skrivit: jag insåg att jag drevs lika intensivt av att hjälpa fram andras dikter som att hjälpa fram mina egna. Det viktiga var att få dikten rätt, få den minnesvärd.”

Tobias Regnell är chefredaktör för tidningen Skriva och förläggare på Offside Press. Tidningen Skriva gjorde nyligen en guide till skrivskolorna i Sverige, som kan läsas här.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.