Hur lär man sig skriva? I essän ”Education of the poet” föreslår Louise Glück att det är bäst att tala om det som har lämnat outplånliga spår. Sedan berättar hon om sina föräldrar och deras historia, hur man talade till varandra i hennes familj, vad hon läste som femåring, hur hon var som tonåring och så vidare. Då den blivande Nobelpristagaren blev svårt sjuk i anorexi kunde hon inte studera vid universitet. I stället ägnade hon sju år åt att gå i psykoanalys. Louise Glück tillbringade även flera år vid en skrivarutbildning och kom sedermera att bli lärare själv.
Jag kommer att tänka på Louise Glücks text när jag läser Johan Heltnes nyutkomna bok ”Sympati för djävulen”. Där Louise Glück beskriver sin poetiska verksamhet som ett motstånd mot det allomfattande ”nej” med vilket hon instinktivt ville möta världen, skildrar Johan Heltne i gengäld en stor tystnad och konformism – från uppväxten i Livets ord till tiden på Biskops Arnös författarskola. Det senare har redan väckt invändningar mot hans bok.
I Expressen ifrågasätter Valerie Kyeyune Backström allmänintresset, samtidigt som hon – lite motsägelsefullt – väljer att skriva en text om boken direkt efter utgivning. ”Nej, Litteratursverige har inte blivit en sekt” lyder rubriken. Det är det förstås ingen som har hävdat. Johan Heltne pekar ut vissa formmässiga likheter mellan Ulf Ekmans församling och författarskolan: Han finner på båda platserna ett revolutionärt tänkande, där man anser sig vara förtryckt av majoritetskulturen och samtidigt stå i moraliskt överläge gentemot den.
För mig som varken skulle få för mig att gå i närheten av Livets Ord eller Biskops Arnö är analysen intressant att ta del av.
För mig som varken skulle få för mig att gå i närheten av Livets Ord eller Biskops Arnö är analysen intressant att ta del av. Det framgår också att den är högst personlig. Diskussionerna i folkhögskolans klassrum varvas med minnen från tiden efter Johan Heltnes fars död och mindre lyckliga sexuella erfarenheter. Jag tänker att formen i sig utgör ett uppror mot den kollektivism och det tänkande i förkvävande kategorier (vit, medelklass, man) som enligt Johan Heltne formar skolan.
I en text i Aftonbladet, som i övrigt förhåller sig positivt till boken, frågar sig Sven Anders Johansson om det inte närmar sig rättshaverism att fixera vid enskilda händelser på en utbildning som ligger tio eller femton år bakåt i tiden. Skildringen blir naturligtvis värdefull först om man läser den som ett av många exempel på en större tendens i kulturvärlden. Den som finner miljön vid en viss institution skadlig kan ju helt enkelt låta bli att gå där.
LÄS MER:Snöflingorna yr på författarskolorna
Samtidigt har en stor del av alla debutanter gått någon form av författarutbildning. De senaste femton åren har jag läst många av dem. Om jag utifrån det (helt orättvist och grovt generaliserande!) ska invända mot något blir det mot det fragmentariska skrivsätt som jag tycker mig se dominera. Mitt intryck är att de flesta debutanter hellre byter rad, byter stycke, byter sida än binder samman och för tankarna till slut.
Mitt intryck är att de flesta debutanter hellre byter rad, byter stycke, byter sida än binder samman och för tankarna till slut.
Skulle det kunna avhjälpas genom att man på Biskops Arnö undervisade mindre om postkolonial teori och mer om berättarteknik? Egentligen tror jag inte det. Vad Louise Glück så tydligt visar i sin essä är att man lär sig skriva genom att läsa och utöver det genom ett antal helt privata omständigheter. Själva beteckningen författarskola verkar rymma en lögn.
Läs fler kulturkrönikor av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Jag vet inte vad ett medelklassliv är
LÄS MER:Språket gör litteraturen sann
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
