Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skrattet fastnar oftast i halsen

Svårt att tro att Socker-Conny skulle misslyckas, men nu sitter han där, skriver GP:s Ingrid Bosseldal.

Serieroman

Seriealbum
Joakim Pirinen
Född ur ett svart ägg Att misslyckas som människa
Kartago/Bonnier Pocket

Det är som om Pirinens svartsyn, hans version av misslyckandets estetik, passar bättre i det ruffigare utförandet, skriver Ingrid Bosseldal, som tycker bättre om svarta ägg-boken, den mindre av hans två nya serieallbum.

På omslaget till det ena av Joakim Pirinens två nya seriealbum sitter Socker-Conny i en leopardmönstrad soffa med händerna valhänt i knäet. Rummet är möblerat med geometriska figurer: en tv-triangel, en fåtölj-kub, ett cylinderformat bord. Det ser kliniskt ut och väldigt o-socker-connyskt. Soffan är inte bara leopardmönstrad utan också lila (!), köket i bakgrunden skiner blankt och väldiskat, på bordet står ett halvtomt vinglas. Titeln på albumet är Att misslyckas som människa.

Bisarra nederlag


Det är svårt att förknippa yuppie-80-talets storflinande bärsärk Socker-Conny med misslyckande. Men nu sitter han där. Och leder läsaren in i en exempelkatalog av mer eller mindre bisarra nederlag: två ortodoxa judar som försäkras om att nazistmötet som pågår inte är något att oroa sig för, ”Dom är helt ofarliga, han som leder dom är en ensam galning!”, den deliriska alkoholisten som längtat efter dinousarier sen han var fem år och plötsligt har dem i köket, några snofsiga moderatpolitiker som besviket inser att ”loungen” inte är någon sorts behaglig salong, utan en djurunge, eller kanske till och med ett arbetarklassbarn: en ”Lounge”. Insprängt bland misslyckandena finns också några bilagor, bland annat en porrbilaga och en bilaga med samtidsbilder, tryckta på gulnat papper. Det mörka och vanställt vidriga dominerar. Skrattet är oftast av det slag som fastnar i halsen, här och var uppstår det inte ens.


I förlagsreklamen för de två nya seriealbumen presenteras det andra, Född ur ett svart ägg, som en följd av det första. ”Den stora boken har fött den lilla boken”. Den lilla boken är tryckt på sämre papper, bilderna är mer skissartade och svärtan inte riktigt lika påträngande.

Gillar äggboken bättre


Rent materiellt signalerar ”den stora boken” att den är huvudverket och vissa utkast i den lilla återkommer också i betydligt mer arbetad form i den stora. Ändå gillar jag svarta ägg-boken bättre. Det är som om Pirinens svartsyn, hans version av misslyckandets estetik, passar bättre i det ruffigare utförandet. Det blir mindre kryptiskt, mer politiskt och det går också att överse med de bilder som måhända kunde utelämnats.
Pirinens språkliga konstfärdighet blir också tydligare. ”Knarkare, dom hatar jag, men jag fullkomligt tokälskar dom små barn dom en gång var!”, ”Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land. I andra hand.”, ”Att vara duktig innebär att göra något man egentligen inte vill utan att någon bett om det”.


Även i den lilla boken dyker Socker-Conny upp. Han står i ett gathörn, ansiktsuttrycket är tomt, nästan förvånat. Han delar ut järnrör till köande människor. Pirinen kommenterar: ”Snacka om tillväxt. För trettio år sen fanns bara Socker-Conny. NU ÄR HAN VAR SJÄTTE SVENSK.”


Och det är nog inte bara tillväxt. Det är som om tiden sprungit ikapp och kanske förbi Socker-Conny. Det går inte längre att med ett schysst järnrör slå världen med häpnad. Tvärtom kan det bli något nästan manierat, eller om jag hellre ska säga blottat, över den där envist manliga provokationen: anusnärbilderna, svastikorna, hjärnsubstansen, penetrationerna. Men också något sorgligt. På riktigt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.