Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Så här tänker sig Emil Carlsjö att hans skulptur, Version av örlogsflagga, ska se ut.

Kajsa Widegren: Skrämmande flathet inför skulpturen av hakkorset

Svastikan i sig är problematisk, upprörande och oroväckande, men än mer allvarligt är den förmenta oskuldsfullheten hos konststudenten - och den otroligt flata hållningen som chefen på Sjöfartsmuseet visar upp, skriver Kajsa Widegren, i en krönika om skulpturen utanför Sjöfartsmuseet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Konststudenten Emil Carlsiö utnyttjar en av modern tids mest skrämmande och våldsamma symboler i sitt examensverk; inom ett samarbete som Valands konstskola har med Sjöfartsmuseet i Majorna. Carlsiö menar att han skapar en osäkerhet genom att konstruera en skulptur som kan uppfattas som ett hakkors, men bara från en utsiktspunkt, inne i museet. Att den så kallade osäkerheten är helt desarmerad i och med att Carlsiö ställer upp i media och berättar om sitt projekt låtsas han inte om.

LÄS MER: Han gör konst med hakkors – ställs ut i Göteborg
 

I en intervju med SVT menar han att verket också kommenterar ett samhällstillstånd där vi förlitar oss på ”trigger warnings”. Uttalandet kan inte tolkas som något annat än ett avfärdande av utsatta grupper som behöver kämpa för sin säkerhet som en del av vardagen och som enträget försöker peka på demokratins sårbarhet inför fascistiska grupper. 


Carlsiö hänvisar inte på något sätt till att vi också lever i ett samhälle där uttalat nazistiska rörelser flyttar fram sina positioner, politiskt och geografiskt. Jag tror nämligen att platsen – Stigbergstorget – är ytterst betydelsefull. Förra året ”patrullerade” Soldiers of Odin Andra Långgatan, under vintern och våren har nazistiska Nordiska motståndsrörelsen delat ut flygblad på Järntorget. Att verka i områden där motståndet är starkt, som i vänsterorienterade Majorna och Linné, är en taktik som handlar om att skapa rädsla för att röra sitt fritt i det offentliga rummet. 


Carlsiö spelar denna utveckling i händerna, med en underförstådd hänvisning till sin konstnärliga yttrandefrihet. Svastikan i sig är problematisk, upprörande och oroväckande, men än mer allvarligt är den förmenta oskuldsfullheten med vilken konststudenten säger sig vilja lyfta en fråga – som om alla ”frågor” bar på samma neutralitet, för alla människor. 

I själva verket är det tvärtom. Beroende på ens sociala position – som rom, afrosvensk, queer, anarkist, judisk, socialist eller feminist, etc etc – är du mer eller mindre utsatt för nynazistiskt våld och trakasserier. Det är därför den otroligt flata hållningen som Björn Varenius, chef på Sjöfartsmuseet, intar är det som gör mig mest förfärad. 


Varenius menar att det bara skulle kunna finnas två möjligheter att ingripa mot verket, antingen om det var olagligt eller att han själv, godtyckligt, skulle agera recensent och utesluta ett konstverk utifrån tycke och smak. Vad sägs om att använda sig av hela det enorma utrymme mellan lagrum och personligt godtycke som stavas professionalitet, omdöme och tjänstemannaansvar?