Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skrämmande aktuell

Recension: Budbäraren är den helt klart bästa delen i Lowrys romankvartett så här långt, skriver Ingrid Bosseldal.

Budbäraren är den tredje delen i amerikanska Lois Lowrys dystopiska romankvartett om en värld befolkad av människor plågade av förtryck och ofrihet. Det är tolv år sedan Budbäraren kom ut i original och kanske kan de tolv åren förklara författarens något nattståndna gestaltning av flickor och pojkar (eller om jag ska säga flickigt och pojkigt): pojkar har svårt att sitta still, flickor fnittrar och lockar, kvinnor talar med mjuka röster, män leder och undervisar, pojkar är stigfinnare och flickor väver och läker med helande örter. 

Mycket har hänt i synen på kön mellan 2004 och 2012. På ett positivt sätt. Mycket har också hänt när det kommer till synen på främlingar. I Budbäraren vill en växande grupp människor som sålt sin själ till en sorts girig individualism, bygga en mur kring sin alldeles nyss så öppna och generösa by.  Deras rop om att det räcker nu och att det inte finns plats för fler, har en skrämmande aktualitet. 2004 är nyss, men också länge sen. Jag tror knappast jag då ens hade kunnat föreställa mig hur nära förestående det var att nationer skulle börja bygga barriärer för att hålla ute människor på flykt. 

Huvudpersonen i Budbäraren är den lilla vinddrivna, misshandlade pojken Matty, som blev den unga sierskan Kiras vän i Blå tråd, romankvartettens andra del. Han har i den tid som ligger mellan romanerna flytt genom skogen och tagits emot och om hand av Kiras blinda far. Där, i en by som tills alldeles nyligen valt att omfamna olikhet och välkomna varje flykting, har Matty kommit till ro. Tills något alltså förändras … och helt nya röster börjar höras.

Budbäraren är den helt klart bästa delen i Lowrys romankvartett så här långt, och så smått börjar den förena de tidigare delarnas skilda huvudpersoner. En del kvarstår, Son. I den sköljs en kvinna upp på stranden. Hon kommer från ett land där varken färg eller känslor tillåts existera. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.