Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skräck som vardagskänsla

Litteratur: Skräck i film och litteratur tycks populärare än någonsin. Varför är den så oemotståndligt lockande? Författaren John Ajvide Lindqvist vet: "Skräck är ett utmärkt instrument att undersöka människans egentliga natur." I maj kommer hans tredje bok, novell-samlingen Pappersväggar.
Roslagens famn är svinkall. Espressogrillen i Kapellskär har precis tömts på lunchgäster, och John Ajvide Lindqvist beställer kaffe. Han är rastlös, intresserad och har snälla ögon. Rullar sina egna cigaretter och har ett förflutet som trollkarl, stå upp-komiker och manusförfattare till tv-serier som Reuter och Skoog och Kommissionen. Han är fortfarande omtumlad över att hans romaner Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda blivit sådana formidabla succéer, och nu dessutom ska bli film. Däremot är han inte förvånad över skräckens popularitet.
- Skräcken är ett effektivt psykologiskt instrument att undersöka människans villkor med. När något inträffar som ligger utanför de gängse mallarna - och då menar jag inte att man råkar ut för en otäck hund eller vinner 50 miljoner - vad händer då? Om din döda mamma kommer tillbaka och knackar på dörren, hur skulle du reagera? Jag gillar att dra ner skräcken till en vardagsnivå. Och det fina är att ingen kan komma och säga: "Nej, så här är det inte alls". Alltså kan jag kan fritt frossa i känslor och hemskheter ...
Däri ligger också lockelsen för läsaren eller betraktaren, menar han. Man kan få uppleva det otänkbara utan att egentligen utsättas för det. Kanske också få känna lite skadeglädje.

Förövning inför döden
Uppenbarligen fyller skräck ett stort behov hos oss. Skräckveteranen Stephen King tror förvisso inte på vare sig monster, varulvar eller vampyrer. Ändå sover han med täcket ordentligt instoppat runt fötterna, utifall att. Det känns bättre så. Rädslan för det som kan komma hasande ur vrårna när vi är ensamma är djupt rotad hos oss, hur irrationell den än är. I förordet till boken Dödsbädden skriver King att skräckhistoriernas stora lockelse är att de tjänar som en slags förövning inför vår egen död, en förståelse av det oundvikliga slutet. Och att de också har en slags grund i den borgerliga rädslan (och fascinationen ...) för allt som stör ordningen, det som ligger utanför det normala.
Därför har skräckgenrens popularitet ofta någon motsvarighet i en viss generations paranoia - som exempelvis rädslan för kalla kriget på 50-talet, och lite senare den tilltagande ungdomsrevolten. Eller så blir den ett uttryck för något som saknas, vilket tydligt kan ses i den gotiska romanens födelse under 1700-talet när upplysningen dödförklarat Gud, och människor sökte andra vägar att närma sig de religiösa spörsmålen. Skräckens popularitet i dag är måhända en reaktion mot materialismen och ytlighetsfixeringen.
Nu är ju vi människor rädda för allt möjligt - för att peta med kniven i brödrosten, få cancer, dö i ett terrordåd. Varför är det inte lika spännande att läsa om sånt? Varför orkar vi inte bry oss om den dagliga, banala ondskan, men gärna den bortommänskliga? Jo, det är en intressant fråga, tycker John Ajvide Lindqvist. Efter lite funderande tycker han sig ha ett hyfsat svar.

Spöken beskriver grundkänslan bra
- Om man tar en film som The Ring som exempel. Monstret i filmen är en flicka som kommer upp ur en brunn på ett överjävligt läskigt sätt och tar död på folk. För sådana som mig så tror jag helt enkelt att ett spöke som kommer upp ur en brunn och projiceras ut genom en teveskärm helt enkelt är en mer relevant beskrivning av vad som känns farligt, vad som finns att vara rädd för. Terrorister som kapar ett flygplan eller intar en skyskrapa kan väl vara spännande, men det är ingenting som jag går och är rädd för i min dagliga tillvaro. Däremot att saker ska komma till mig från de mörka platserna, den andra sidan.
- Så trots att jag inte tror på vare sig spöken eller vampyrer, så beskriver de mycket bättre själva grundrädslan som finns inbyggd i mig. Hur det känns att leva, helt enkelt. Det handlar om livets bräcklighet, tror jag. Vår medvetenhet om det sköra i vår lycka. En darrande förnimmelse av att allt kan tas ifrån oss, vilket ögonblick som helst. Detta är en känsla som går utmärkt ihop med att vara lycklig och glad, men den finns där lik förbannat.
Något kan komma ur brunnen. Och det är inte bin Ladin.

De döda kommer tillbaka
Skräck som bakväg in i de existentiella frågorna - tja, varför inte? I Hanteringen av odöda tar John Ajvide Lindqvist sig an temat på ett tämligen oortodoxt vis. Efter ett märkligt väderfenomen vaknar de döda till liv. Regeringen sitter i krismöten och tillsätter utredningar, och de döda - tja, de vill mest av allt komma hem. Anhöriga som nyss varit beredda att göra vad som helst för att få tillbaka sina kära, får det minst sagt besvärligt. Den godhjärtade pingstvännen Elvy är övertygad om att detta är Den Sista Tiden innan Kristi återkomst, och drar ihop ett litet gäng för att vinna så många själar som möjligt innan det är för sent.
Varför detta märkliga händer, får man ingen direkt förklaring till. Vilket inte heller är viktigt, menar John Ajvide Lindqvist.
- Det intressanta är hur de levande hanterar de återlevande. De odöda är ju ett optimalt "dem". Sen gillar jag zombies, och det var lockande att tänka sig hur folk skulle bete sig om dessa zombies egentligen inte ville något illa.
De reagerar som folk ofta gör i kontakten med det okända, det annorlunda ska det visa sig. Med motvilja, till och med ondska. Vilket får obehagliga effekter - då blir zombierna plötsligt farliga.

Alla möjligheter öppna
Utan att avslöja för mycket, har de själsliga och andliga frågorna en betydelsefull roll i boken. Elvy är inte helt ute och cyklar, men det förhåller sig ändå inte som hon tror. Hennes innerliga och bergfasta tro fascinerade John Ajvide Lindqvist, även om han inte själv kan säga att han har en konkret tro.
- Jag är väldigt förtjust i de gamla frälsningssångerna, jag blir tårögd när jag hör dem, fast jag vet inte riktigt varför. Ibland är de också lite komiska: "I prövningarnas ugn är ej lätt att vara lugn ..." Men det är något storslaget över det, och blotta tanken på att folk lagt ner så mycket energi på att skildra detta starka som tron är, det är gripande. Att göra det obeskrivbara till ett system, det är intressant. Som att upprätta en domstol för att Tomas Tranströmers dikter ska efterföljas till punkt och pricka. Men ... en sak är jag övertygad om: Ingen möjlighet kan uteslutas.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.