Kaka söker maka. Föräldrar sätter i ökande utsträckning sina barn i friskolor eller i kommunala skolor i utvalda stadsdelar eller med särskild ämnesprofil. Tendensen är att de aktivt väljer skola, inte för den alternativa pedagogikens skull utan för att slippa problem. De letar efter en miljö fri från sådant de inte vill veta av. De väljer bort oönskade skolkamrater.
Och det finns samtidigt en stor, och förmodligen växande, grupp elever som skolan inte alls fungerar för.
Det svenska skolsystemet har spruckit, diversifierats, segregerats. Det borde leda till en mycket öppnare och mindre repressiv debatt höjd över ordningsbetygens och mobilkontrollernas begränsande nivå.
Den hårt ansatte rektorn på Högsboskolan i Göteborg, Jan Carlsson, hänger mer med huvudet än vad en rektor borde behöva göra i ett välfärdsland:
- Varför gå på fotboll om man tänker slåss och inte är där för att titta på matchen? Vi har elever i skolan som inte är där för att lära sig något. Det är en undervisningsinstitution, men det känns inte så ibland.
För några veckor sedan stängdes Högsboskolan tillfälligt och dessförinnan skedde samma sak med Gustav Adolfskolan i Landskrona. Hermodalsskolan i Malmö har lagt ner sitt högstadium. Orsak: ett våld som inte längre kunde hanteras. Mellan oktober och januari gjorde Högsboskolan ett femtontal polisanmälningar. På GA-skolan stannade en grupp tjejer hemma i protest mot övergreppen från ett killgäng; skolförvaltningens chef väckte onekligen uppseende när han beskrev detta som "en skola som alla andra".
Kanske fanns där ändå ett korn av sanning: liknande förhållanden, med en eskalerande otrygghet, har etablerats i en rad skolor, framför allt i de större städerna. Det har snart gått fyra år sedan rektorerna i Rosengård i Malmö skrev till stadsdelsfullmäktige om att "problematiken kring barnen har blivit tyngre för varje år", att "våldet har trappats upp och går i dag långt ner i åldrarna" och att "många elever har så svåra problem att man egentligen inte tycker sig kunna hantera dem i en vanlig undervisningssituation".
Det är ett glåmigt landskap där ute, i stadsdelarna med många socialbidrag och för få fullständiga betyg. Bränder anläggs, fönster krossas och småsyskonen dras in i de äldres respektkultur med hot och kontrollmekanismer, som blir till ett alternativt regelverk i en värld för sig. Skolornas nödrop i medierna gäller i själva verket sedan länge kända omständigheter, som ändå hållits undan och tonats ned av allmän oro för stigmatisering och dåligt rykte.
Men vilket annat rykte förtjänar ohållbara förhållanden?
Skolans segregation är samhällets och den accelererar när de som väljer ser till att deras barn inte hamnar bland dem som skolan inte kan hantera.
- Hos oss, säger Jan Carlsson på Högsboskolan, finns några familjer som har fått hus i området, men har svårt att anpassa sig i det svenska samhället. De har inget arbete, men många barn. Blir det bråk kan det komma ett helt gäng och uppvakta den som har sagt någonting. Den kulturen har inte vi, men de gör så. Det blir en väldig otrygghet i stadsdelen.
Larmen från olika hörn av landet om mobbning och misshandel, förstärkta av Arbetsmiljöverkets rapport om dåligt förebyggande arbete, väcker på nytt frågan varför det har tillåtits gå så långt. Det är lite som eleverna säger, menar Jan Carlsson, det är ingen som bryr sig. Uppgivenheten sprider sig bland lärarna.
- Man kämpar väldigt mycket ensam. Att gemensamma förhållningssätt saknas har stor skuld i det hela.
De ökande skillnaderna mellan landets skolor skulle förstås kunna framställas som mångfald, men när elever med motivation och höga betyg söker sig bort från dem med låga eller inga alls passar andra beteckningar bättre. Den amerikanske skoldebattören Jonathan Kozols senaste bok "The shame of the nation" handlar om hur skolsystemet i USA återsegregerats på ekonomisk grund, ett halvsekel efter medborgarrättsrörelsens genombrott. För Kozol är huvudargumentet för integrerade skolor inte att minoritetselever ska få bättre betyg utan att alla barn dras in i ett demokratiskt sammanhang.
Amerikanerna kan alltid skylla på Reagans ideologiska arv. På senare tid har svenska skolor återsegregerats medan den politiska makten legat hos ett parti med demokrati i namnet. Beror det på handfallenhet och undfallenhet, på gradvis tillvänjning? På att den demokratiska visionen förtunnats och ersatts med - mångfald?
- Som så ofta är det en liten klick elever som står för den oro som kan spridas över en hel skola, säger Marie Lindén (v), det skolansvariga kommunalrådet i Göteborg. Både språk och våld är grövre i dag och toleransens gränser har förskjutits. Det är ett maktspel som utövas. Tyvärr är det här någonting vi kommer att få se mer av.
Varför det?
- Hela samhället hårdnar. Jag har jobbat med barn och ungdomar i 25 år och jag vet hur det var när vi på 90-talet tvingades stänga fritidsgårdar och krympa det förebyggande. Jag tror att många av de här eleverna är barn som har gått igenom systemet och inte blivit hjälpta i tid.
Ragnela Lells, rektor på Värner Rydénskolan i Rosengård, oroar sig för de elever som inte är motiverade, som redan räknat bort sina chanser. Många blir utan godkända betyg trots att stadsdelen får mer resurser än andra.
- Ska vi tillgodose alla särskilda behov krävs ännu större personaltäthet. En del har så otroligt stora luckor. Man kan säga att skolan inte är anpassad till verkligheten. Inget annat område i Sverige är så trångt, med så många människor på så liten yta.
Det är detta andra söker sig bort ifrån: en skola som har svårt att fungera eftersom den har hamnat i en verklighet, som den inte väntade sig och som den omöjligt kan bemästra med traditionella metoder.
Men alla svårigheter kan inte förklaras med elevflykt när det främst är det segregerade boendet som ger den segregerade skolan. Några bor där skolorna brinner, andra där de sponsras av näringslivet. På ett plan, det som handlar om innehåll och riktning, kan skolan sägas ha ett generellt problem. De akuta bekymren är dock platsbestämda, de handlar om identifierbara elever och deras framtid.
Av någon anledning är det svårare, och politiskt känsligare, att peta i barns uppväxtvillkor - hur de har det hemma - än att prata om den ekonomiska resurstilldelningen. Inga pengar i världen kan ersätta vuxenengagemang; en truism som väl snart borde leda till konkretiserade ambitioner att dra in alla barn i ett demokratiskt sammanhang.
Vad ett växande antal föräldrar, både de som sitter där de sitter och de som väljer bort miljöer de inte vill veta av, nu ger uttryck för är misstro mot det gemensamma, mot samhället.
