Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Det är skamligt att glömma bort Gui Minhai och Dawit Isaak, skriver Emanuel Karlsten.

Emanuel Karlsten: Skamligt att glömma Gui och Dawit

Hur kan vi dunka oss själva i ryggen för att ha haft tryckfrihet i 250 år när vi glömmer bort att en svensk förläggare suttit i kinesiskt fängelse utan åtal i snart ett år, undrar Emanuel Karlsten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Har du sett någon av de hundratals artiklar där Sverige dunkar sig själv i ryggen för att ha haft tryckfrihet i 250 år? Kul!

Har du sett någon av artiklarna som uppmärksammar att en svensk förläggare från Göteborg sitter i kinesiskt fängelse utan åtal? Nej. Och det är obegripligt.

Det är snart ett år sedan nu. Den 17 oktober 2015 tillfångatogs den svenske förläggaren Gui Minhai, 52 år, i sitt semesterhem i Thailand. Övervakningsbilder visar på ett kindnappningsliknande förfarande. Dagarna som följde försvann även hans kinesiska kollegor i en bokhandel i Hongkong, en efter en. Inga anhöriga underrättades. Tyst från alla myndigheter. Det var bara början.

LÄS MER: Ingen kontakt med svensk bokhandlare

Gui Minhai var 24 år när han reste till Göteborg för att studera. Efter massakern i Tiananmen (Himmelska fridens torg)  1989 fick han permanent uppehållstillstånd och senare svenskt medborgarskap. Det är det enda medborgarskap han har och han är därmed svensk enligt varje juridisk definition. 

LÄS MER: Försvunnen förläggare i kinesisk tv

Han engagerades allt mer i tryckfrihets- och demokratifrågor och slöt upp i kampen mot ett öppnare Kina. Han blev aktiv i kinesiska PEN:s styrelse och startade ett bokförlag i Hongkong specialiserat på böcker om den politik som var förbjuden i Kina. Han stod upp för den tryckfrihet som varit Sverige förunnat i 250 år. Det retade Kina så mycket att de till slut kidnappade honom.

Dök plötsligt upp i kinesisk tv

I tre månader visste ingen var han befann sig, sedan dök han plötsligt upp i kinesisk statsägd tv. Där erkände han ett brott han skulle begått för flera år sedan. En vanlig tvångsmetod från den kinesiska regimen. Personer som själva erkänner brott stärker regimen, skrämmer medborgare och lägger dimridå kring landets brott mot mänskliga rättigheter. 

Av samma skäl tvingade kinesiska myndigheter Gui Minhai att ringa upp dottern Angela och be henne vara tyst, sluta kämpa för hans sak, sluta ställa upp i intervjuer. Det var i mitten på februari och sista gången som Angela, 22 år uppväxt i Göteborg, hörde från honom. 

Det fanns inget tvivel för henne att han inte menade ett ord han sa. Så hon tog det istället som en stridsuppmaning. I maj reste hon till USA och vädjade till den amerikanska kongresskommissionen som övervakar mänskliga rättigheter. Kanske kunde de stötta Sverige mot stora Kina? Senast i förra veckan vädjade hon i DN debatt att Sverige inte skulle glömma hennes pappa. 

LÄS MER: Svensk polis söker svar i Thailand

Men de flesta har nog inte glömt, de flesta har inte ens hört talas om det. Det är så märkligt. Vad beror det på? Att han inte ser typiskt svensk ut? Att hans namn är annorlunda?

"UD:s facit är inte särskilt smickrande"

Utrikesdepartementet påstår att de tar det på stort allvar och gör vad de kan. Men UD:s facit är inte särskilt smickrande. Sedan 15 år sitter göteborgaren och svensken, Dawit Isaak, i eritreanskt fängelse utan rättegång eller åtal. Även det eftersom att han utövade den svenska tryckfriheten. Som alltså fyller 250 år i år. 

Men vad vet vi andra om det. Vi har ju knappt ens vett att uppmärksamma de svenskar som offrar sin frihet så att andra delar av världen ska få uppleva tryckfriheten. Det är så skamligt.