Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Författaren Steve Sem-Sandberg replikerar Johannes Anyuru i debatten om Peter Handkes Nobelpris. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Ska bara personer med moralisk resning få Nobelpris?

I debatten om Peter Handkes Nobelpris svarar nu Steve Sem-Sandberg på Johannes Anyuru, som skriver att Sem-Sandberg är naiv. Fel, replikerar författaren: den farliga naiviteten ligger hos de som inte förstår att det är när litteraturen ska bedömas på andra grunder än det litterära – det är då den börjar gå i ledband

Jag håller med Johannes Anyuru om att Nobelpriset är en institution med stor makt och symbolisk betydelse och att priset påverkar den person som belönas liksom även hur hans eller hennes böcker uppfattas av samtid och eftervärld. Att ett prisval till och med kan ingripa i ett politiskt förlopp visade inte minst Nobelpriset till Pablo Neruda 1971. Och, sagt helt parentetiskt, Peter Handke är knappast den förste Nobelpristagare som ställt sig i maktens beskyddande skugga. Gabriel Garcia Marquéz (pristagare 1982) besökte ofta och gärna sin "vän”, den kubanske diktatorn Fidel Castro, och jag har inte på länge hört någon säga att deras samröre skulle kasta någon skugga över Marquéz verk.

LÄS MER: Johannes Anyuru: Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?

Att påstå detta ursäktar ingenting för Handkes del men visar hur problematiskt det blir när andra faktorer ska ligga till grund för bedömningen av ett litteraturpris än litteraturen själv. Vilken författare skall i så fall anses mest förtjänt? Den som har den yppersta moraliska resningen? Vilka personer, institutioner eller kommittéer skall bestämma det, och på vilka grunder? Ska det författarskap belönas som talar för en eller annan marginaliserad grupp som ännu inte fått sin röst hörd, eller som befrämjar samhällsnyttan genom att förespråka nödvändigheten av demokratiska värderingar och institutioner och annat som alla omedelbart kan hålla med om?

Den verkligt farliga naiviteten står den för som inte fattar att det är först när litteraturen ska bedömas på andra grunder än litterära som den börjar gå i ledband

När jag kom till Babels studio var det inte för att uttala mig om ett Nobelpris till Peter Handke var rätt eller fel, lämpligt eller ej. Beslutet att ge Handke priset var ett faktum och jag var där för att prata om hans författarskap. Jag hade gjort samma sak kvällen innan i Marie Lundströms extrainsatta Nobelprisprogram i P1. I båda programmen redovisade jag tydligt min kluvenhet. Ja: det finns uttalanden Handke gjort och texter han skrivit som jag tycker är tvivelaktiga till sin avsikt. Och ja: samtidigt finns det romaner av honom som jag tycker är bländande prosakonst.

LÄS MER: Steve Sem-Sandberg: Peter Handkes verk förblir en stor läsupplevelse

Anyuru är frikostig med nedlåtande epitet. Själv är jag naiv, det jag säger är banalt, etc. Men den verkligt farliga naiviteten står den för som inte fattar att det är först när litteraturen ska bedömas på andra grunder än litterära som den börjar gå i ledband. Det är en grundmurad övertygelse hos mig att litteraturen måste få tala själv, med egen stämma, utan att suffleras av opinioner av olika slag. På samma sätt måste det också vara upp till varje läsare att bedöma om ett Nobelpris till Peter Handke är förtjänt eller ej. Detta är en åsikt som inte kan förestavas den enskilde läsaren av andra, utan måste utgå från var och ens egen läsning av de enskilda verken. Annars har vi ingen litteratur mer: vi har bara en ständigt manipulerbar folkopinion.

Att utslunga förkastelsedomar mot Peter Handke på det sätt som gjorts, för oss dessutom inte ett uns närmre en förståelse av hans författarskap. En sådan måste utgå från texterna, från språkets och gestaltningens tyngd, kraft och räckvidd, inte från synpunkter på lämplighetsgraden i de åsikter författaren framfört eller fåtts att företräda i diverse sammanhang.

Låter det sig alltså göras, att skilja verk från person? Mitt svar på den frågan är obetingat ja. Ibland är det till och med nödvändigt för att över huvud taget kunna urskilja en mänsklig röst bakom det mediala indignationsbruset.

LÄS MER: Johannes Anyuru: Nobelpriset är uppenbart politiskt

Att läsa för att för att förstå, och bedöma utan att döma. Att försöka urskilja ett författarskaps drivkrafter och se på vilket sätt dessa kommer till uttryck. Resultatet av en sådan läsning kan ju, som jag skrev i GP (17/10), röja teman och idékomplex som kan te sig minst lika tvivelaktiga som ett högljutt partitagande för en nation i ett inbördeskrig eller omdömeslösa och förklenande beskrivningar av krigsoffer.

Bara den som aldrig drabbats av litteraturens kraft tror att dess syfte är eller skall vara att skapa enkelhet och harmoni

Det har hos Handke länge funnits en idealisering av de små gemenskaphetskulturerna som ställts i kontrast till ett anonymiserat storskaligt samhälle som formpressar individer i färdiga åsiktsmallar. Det finns ett äkthetspatos här som när det ska ta sig konkreta uttryck (som i resereportaget från Serbien) fjärmar honom från den verklighet han gör anspråk på att skildra. Det är en blindhet man kan förebrå honom. Men har man kommit till den slutsatsen har man åtminstone läst honom.

Vad som hänt sedan denna debatt först bröt ut är att det gjorts sporadiska försök att sätta in vad Handke skrivit i ett större sammanhang. Fram träder en mera nyanserad bild av en ”diktare” som trott att han kan skapa sina egna regler för hur spelet på opinions- och åsiktsmarknaden skall bedrivas, som inte begripit att de ord han uttalat oundvikligt kommer att tolkas på ett annat sätt än han själv avsett. Det finns en paradox här. På 1970- och 1980-talen var det ingen som kunde beskriva känslan av främlingskap i ett välfärdsavdomnat efterkrigseuropa på ett mer närgånget sätt än han, en värld där alla ord är skilda från sina betydelser och varje handling skild från sina konsekvenser. Efter hand har han långsamt hittat hem till sitt eget utanför– eller kanske till och med särlingskap: en känsla av att det bara är i de egna orden han hör hemma. Nu har orden likafullt vänts eller vänt sig mot honom själv, och Handke ryggar reflexmässigt tillbaka och reagerar som han alltid gjort: aggressivt och med förnekanden.

Det är inte någon entydig eller särskilt harmonisk bild som här framkommer av 2019 års Nobelpristagare i litteratur, men bara den som aldrig drabbats av litteraturens kraft tror att dess syfte är eller skall vara att skapa enkelhet och harmoni.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.