2007 är Astrid Lindgrens år. Ett sekel har gått sedan hon föddes och snart dignar sommarscenerna av hyllningar, tolkningar, nytolkningar. Göteborgsoperan är tidigt ute med sin version av Bröderna Lejonhjärta, ett lite djärvt val med tanke på hur boken sticker ut i sagohyllan, nästan som en svensk Sagan om ringen. Jämfört med de småländska solskenssagorna innehåller brödernas äventyr i dödsriket rätt avancerade livsfrågor faktiskt en perfekt berättelse att göra opera på.
En opera är på gång, fast först nästa år och på Det kongelige teater i Köpenhamn. Göteborgsoperan satsar istället på musikteater för hela familjen. Urpremiär på Skövde Stadsteater i lördags. För manus svarar Staffan Götestam, mångsysslare inom privatteatern (känd som just Jonatan Lejonhjärta i Olle Hellboms filmversion för 30 år sedan). Sångtexterna har skrivits av Ture Rangström, chef för Intima teatern i Stockholm. Bo Wastesson, med flera musikaler bakom sig, har komponerat musiken. Skickliga hantverkare, utan tvivel. Dessvärre verkar inte Astrid Lindgrens originalitet ha inspirerat trion till motsvarande risktagande. Det har blivit en ytlig, för att inte säga platt iscensättning, därtill påtagligt anonym i text och framför allt musik.
Det börjar som det ska, på jorden. I en trång lägenhet i ett disigt 30-tal ligger Karl, eller Skorpan, och hostar. Han vet att han ska dö. Anslaget, som hör till barnlitteraturens sorgligaste, rymmer ett rop som varken utesluter rädsla eller mod. Hur går det fram på scenen? Den inledande duetten, Sagans flod, sjungs musikteatralt oförargligt, milt och vibratosött. Det kunde lika gärna handla om en hundvalp som om döden.
Snart är bägge bröderna förenade i livet på andra sidan, som alla vet i Nangijala. De bekanta namnen och platserna finns med: Sofia och Jossi, Hubert och Tengil, Körsbärsdalen och Karmanjaka. Likaså flera av replikerna som ristats in i generationer. Ändå skadar det inte att ha boken i minnet. Få karaktärer hinner mer än presentera sig, än färre lär man känna. När stackarn Orvar, som suttit fängslad utanför Katlagrottan, släpps fri och gör uppror mot Tengils män i ett slags hopp- och svärdsdans har jag redan hunnit glömma hans viktiga roll i berättelsen. Kanske minns sjuåringarna bättre, men det är inte lätt för dem heller att hänga med i skeendena. Elisabet Ljungars regi är visserligen stiliserat pedagogisk och har sina komiska poänger (några ofrivilliga), men för den musikdramatiska formen hade jag önskat större dynamik och subtilitet, mer självsvåldig, fokuserad energi som drabbar snarare än vädjar till känslorna.
Musiken, förstås, anger den dramatiska tonen. Bo Wastesson har dock avhållit sig från ett personligt tonspråk. Istället lånar han ur schablonskafferiet, särskilt från hyllorna med hollywoodsk filmmusik och pompös folkvisa à la Björn & Benny. Det är genomgående en illustrativ tonsättning det som sker på scenen förklaras i musiken utan mycket till friktion. Inte ens i andra aktens actionscener med fritagning, batalj och drakhonan Katla ett faktiskt magnifikt odjur, dubblerat med Louise Hafströms expressiva dans ger musiken mer nyanser än vad små barn redan hört till leda. Bäst lyckas Wastesson med melodierna. Luftiga, vackra låtar. Konventionella så det förslår, men några fastnar direkt.
Göteborgsoperan har valt en blandad besättning med både operasångare och musikalartister. Ett tidens mönster, men knappast konstnärligt motiverat. Det kränger. Alexander Lycke som Jonatan har visserligen guld i sitt vibrato, men sångligt är han som vispad grädde nära till exempel Jossi i Torbjörn Lillieqvists operamättade röstgestalt. Annica Edstam, som glänste häromåret i I afton: Lola Blau på Göteborgsoperan, gör en mer rebellisk än moderlig Sofia. Hanna Brehmer, som gick ut musikallinjen i Göteborg för bara ett år sedan, har i rollen som Karl scenisk utstrålning som bär över rampen och en spröd röst som väl identifierar vad denna unga broderskärlek handlar om.
Bäst lyckas uppsättningen ändå visuellt. Mathias Clasons scenbilder är föränderliga fantasivärldar med smäckra trappor, vridscener fulla av trolleri, kostymerna utsirade och sprakande av färg som inför en lyxig fantasyträff. Det är fantasifullt, spännande, laddat. Hade samma allvarsamma lek ägnats musikdramatiken, vore denna Lejonhjärta mer än en ögats fröjd.
