Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hälsas välkommen till talmansrundan av riksdagens talman Andreas Norlén. Bild: Jessica Gow/TT
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hälsas välkommen till talmansrundan av riksdagens talman Andreas Norlén. Bild: Jessica Gow/TT

Skämmigt att Sverige är sist med kvinnlig statsminister

Magdalena Andersson (S) bör bli Sveriges nästa statsminister. Det är dags för Sverige att förena sig med övriga Norden och släppa fram en kvinna som regeringschef, skriver Ulrika Knutson.

"Magdalena Andersson är nominerad till Sveriges 34:e statsminister", sa talmannen Andreas Norlén på måndagen. Det var en historisk replik. Hundra år efter att svenska kvinnor fick rösträtt är landet redo för en kvinnlig statsminister.

1921 fick även kvinnor rätt att rösta och bli valbara till riksdagen. Det var sist i Norden. I Finland fick både män och kvinnor rösträtt 1906, i Norge 1913, och 1915 kunde kvinnor i Danmark och Island gå till valurnorna. Sverige fick vänta till efter första världskriget. Högern var stenhårda motståndare till kvinnornas rösträtt, och det krävdes hot om revolution för att de skulle vekna.

LÄS MER: Rösträtten firar hundra år – utan kvinnlig statsminister

Ellen Key var en gammal rösträttskämpe som röstade i folkskolan i Hästholmen, nedanför Omberg i Östergötland. Knappt hade hon lagt röstsedeln i urnan förrän hon tog till orda i Svenska Dagbladet: "Kvinnornas rösträtt ändrar ingenting i världsförloppet".

Hur ska denna kommentar tolkas? Ellen Key brann ju för att kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken. Hon ville att de mjuka frågorna, barn, vård och omsorg, skulle få mycket större utrymme. Men hon var inte naiv, hon visste att rikspolitiken var en patriarkal bastion.

Det tog 26 år innan Sverige fick sin första kvinnliga minister. Tanken var inte orimlig. Alexandra Kollontaj hade blivit Lenins socialminister i Sovjet redan 1917

Hon bugade i alla fall artigt mot de fem första kvinnorna som just valts in i riksdagen, till exempel "den förträffliga Kerstin Hesselgren".

Tillväxten av kvinnliga ledamöter var låg. Det skulle dröja femtio år innan de blev fler än 15 procent. Och det skulle dröja ända till sjuttiotalet innan kvinnor ens röstade i samma utsträckning som män.

Det tog 26 år innan Sverige fick sin första kvinnliga minister. Tanken var inte orimlig. Alexandra Kollontaj hade blivit Lenins socialminister i Sovjet redan 1917, den första kvinnan i någon regering i världen. I Finland tillträdde Miina Sillanpää samma post 1926.

LÄS MER: Rabbin som blev syndabock efter andra världskriget

Men Sverige fick vänta till 1947. Tage Erlander tog motvilligt in nationalekonomen Karin Kock i regeringen: "Kock tillhör ju inte de stora andarna", skrev Tage i sin dagbok.

Efter två år slutade Karin Kock. Dags för pedagogen Hildur Nygren som "gav ett direkt osympatiskt intryck", enligt Erlander. Hon blev inte långvarig. Men socialdemokratiska kvinnoförbundet tryckte på, och för Erlander blev det tredje gången gillt med journalisten Ulla Lindström. Det intressanta är att hon stannade som statsråd i hela tolv år – och var ensam kvinna alla tolv åren! Hon bad om kvinnligt sällskap i kretsen, men det fanns alltid någon man som ansågs mer förtjänt. Erlander tyckte heller inte att den ensamma kvinnan betedde sig som "en i teamet".

Kvinnor hade också svårt att göra sig gällande inom högern. Moderaternas Britt Mogård suckade en gång över att feminismen satt trångt i partiet

Tage Erlander begrep nog aldrig hur kvinnoföraktande han var, han såg sig som en ganska framsynt man. Men samstämmiga forskare har visat att arbetarrörelsen bar på ett tungt patriarkalt arv. Kvinnorna tillhörde länge "fel kön", både i partiets och fackets ögon.

Kvinnor hade också svårt att göra sig gällande inom högern. Moderaternas Britt Mogård suckade en gång över att feminismen satt trångt i partiet. S och M har varit de stora statsbärande partierna, där männen av tradition haft företräde. De mindre partierna har lättare släppt fram kvinnor som partiledare. Centerpartiet var först med Karin Söder 1985. Sedan följde Gudrun Schyman (V) 1993 och Maria Leissner (Fp) 1995.

LÄS MER: Inte konstigt att Cissi Wallin åtalas av JK

För hundra år sedan hade kvinnorna rösträtt i alla de nordiska länderna före Sverige. Idag har alla de nordiska länderna haft en kvinnlig statsminister före Sverige. Nu är det troligen dags för socialdemokraten Magdalena Andersson. Hon kanske inte ändrar någonting i världsförloppet, men att Sverige skulle fortsätta ståta med detta negativa rekord är ju skämmigt, varken mer eller mindre.

LÄS MER: Lars Vilks död – en tragedi

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.