Men varför har ni målat boden gul Anna? Det är gult som guld Sune! Som guld förstår du!
Vi stod på gången mellan Skepparhuset och den gula sjöboden på Gullholmen, några meter från vattnet. Namnbrädan ”Springaren” satt uppspikad mellan dörrarna, med det smala spröjsade fönstret ovanför. Så vanligt på bodar och dass i Bohuslän.
Det var Sune Johansson som berättade om hur det var när Anna Arvidsson, sista medlemmen av skepparfamiljen Arvidsson, förklarade färgsättningen på Gullholmen. Kulören signalerade en framgångssaga i fiskeläget. Guldet var belöningen för den starkaste dörjarens slit på Nordsjön.
Anna Arvidsson dog ogift 1987, men hann starta en stiftelse som räddade familjehemmet, med bästa läget mitt emot färjans tilläggningsplats. Här skulle många vilja bo, med fri sikt över scenen i en av Bohusläns topprankade gästhamnar.
Och nu var det öppet för oss. Nu kunde vi gå in i skärgårdens saltaste skepparhus. Kustbandets bästa museum, och få en unik inblick i det liv som levdes hos familjen Arvidsson. Se historien växa fram, i skärningen mellan trekilossänken till dörjet i sjöboden och elegant Genever på bordet i finrummet med romersk byst av Minerva i fonden.
– Det här är världens enda skepparmuseum, förklarade vår museiguide från Gullholmen när jag klev in genom dörren. Här finns allt!
Vi hade tur den där dagen. Det blev en tidsglipa när vi väntade på den engelska kuttern ”Excelsior” på kajen (båten som råkade starta det stora pålsteksgrälet, se Världens gång-sidan den 11 oktober 2018). Vi såg en man öppna dörren på museet. Vi skyndade över bron, in i gränderna på andra sidan; Skepparhuset på Gullholmen, det får man inte missa.
Det blev en omtumlande tidsresa, med Sune Johansson som kunnigt ledde oss genom huset. Sune ingår tillsammans med sin bror Ingmar i stiftelsen som sköter Skepparhuset. Barnfödd på Gullholmen. Vet allt om kutterepoken. Allt om seglationen i fiskeläget där det en gång fanns femtiosju kuttrar och en rad andra segelfartyg.
– Hur alla fick plats? Ja, alla var inte hemma samtidigt, och så låg de lite varstans runtikring. Sen kom ju spritförbudet i USA och då gick ropet runt här på ön: Dom har inget brännvin i Amerika! Dom vill inte ha makrillen längre!
Då fick man gå över på fraktfart, skeppade gatsten till Tyskland och andra ställen. Senare upptäckte dykare att Brofjorden var stensatt ut till Bonden.
– Stensatt?
– Ja, fullt med huggen gatsten på fjordbotten. Man fick betalt i den mängd man lastade och inte den man lossade. Då tippade man ut lite i fjorden, under resans gång. Kuttern blev lättare att segla. Sen blev det ju mindre att ta ur också.
Det blev en nyttig historielektion inne i sjöboden, bland alla svartvita foton på kuttrar och saker från kuttertiden. Hur hårt och tufft livet var här ute en gång, något att tänka på när man sitter på bryggan med en trekulorsglass i handen och lojt spanar på båtarna som kommer och går.
En bild berörde mig speciellt. En kvinna i lång svart klänning greppar rorkulten till kuttern ”Harold”. Stramt hår, knut i nacken. Blicken rakt in i kameran, utan att tveka. Andriette Arvidsson, skepparens hustru. Hon småler. Ett stolt leende, ett slags jävlaranamma. Och i taket dinglade rorkultarna från kuttrar, borta sen länge.
– Folk kan ringa mig och säga att de hittat en gammal rorkult och undrar: Ska jag elda upp den Sune? Nej! Nej! säger jag. Ta hit den till museet. Och nu ser du ju, hela taket är fullt.
En smal trappa leder upp till andra våningen. Segelloftet, en härlig plats. På ett slags monter i centrum ser jag en tjusig tekopp med engelsk text, kanske var det några rader ur Robert Burns dikt ”Tam O´Shanter”. Dikten om den galne bonden Tam (full var han också) som spanade in en ung, grann häxa under en vild dans på kyrkogården. Häxan Nannie, hon med sin cutty sark, den korta särken.
Dikten som gav namn åt ”Cutty Sark”, världens mest kända klipperskepp. Skeppet som seglade snabbare än en ångbåt. Stjärnan i flottan som tog hem två miljoner koppar te åt britterna, redan på första resan till Kina.
Bredvid koppen står en fantastisk modellseglare, en sådan som man vill ha. En modell att hänga upp i taket med smala ståltrådar. En vacker sak att bara njuta av. Visst var det väl ”Cutty Sark”?
– Jajamän! mejlar Sune Johansson lite senare. På segelloftet står stora modellen av Cutty Sark. Alla modellbåtsbyggare av rang byggde åtminstone en modell av snabbseglaren. Har även en modell på Feriera när Cutty Sark blev såld och nerriggad.
Efter loftet tar vi oss genom en annan del av boden där galjoner, modellbåtar, tinor, namnbrädor, redskap, nät och flöten trängs med en enorm svart kamin.
– Det är fleppkaminen, förklarar vår guide. I kaminen värmde man fleppen, blandningen av brännvin och sirap, i stora stop på någon av Gullholmens 14 krogar. Efter några rediga stop varm flepp fick gubbarna köras hem i skottkärra av Strykar-Anna. Hon gav inte gubbarna stryk förstår du, utan hon strök tvätt också.
I boningshuset mitt emot finns mer att upptäcka. Här ligger familjens innersta liv frilagt, med alla föremål som fyller bostaden från källare till vind. Ingenting fick kastas, allt sparades. Från kläderna, omsorgsfullt magasinerade på vinden, till alla saftflaskorna, noggrant insatta i hyllorna med etiketter, en del hundra år gamla.
– Vi smakade lite försiktigt på en saftflaska, den var kanske från 20-talet, och det var fullständigt vidrigt minns Sune Johansson.
Så missa inte Skepparhuset, nästa gång du kommer med färjan till Gullholmen eller lägger till i hamnen med pålstek, halvslag eller elegant släppända. Men smutta för guds skull inte på saften!
