Finns Europa egentligen? Om man svarar ja på den frågan blir följdfrågan given. Var ligger det?
Svaret är inte helt enkelt. Tillhör Danmark Europa? Utan tvekan. Grekland? Lika klart. Men hur är det egentligen med Vitryssland? Eller Norge?
I del två av mastodontverket Historien om Europa försöker Karsten Alnaes härleda tillkomsten av det europeiska medvetandet till den nordnorska ön Vardö, dit jakten Urania med två astronomer från Wien, två jesuitpatrar och en grupp norska sjömän, var på väg den 11 oktober 1768. Följande sommar skulle man studera planeten Venus från denna nordliga punkt.
Redan här går det snett för Alnaes. Vad denna lilla expedition tyckte och tänkte om den världsdel de levde i vet vi egentligen inte. Men att det skulle ha något med bildandet av någon sorts europeisk gemenskapskänsla och identitet är uteslutet. Det är i stället ett utslag av Alnaes försök att klämma in denna nya sjuhundra sidor tjocka bok i den mall han ritat åt sig. De kommande sexhundrafemtio sidorna, däremot, berör knappast Europatanken alls. Först i avslutningen dyker det upp några randanmärkningar om europeiska tankegångar i Montesqieus, Voltaires och Rosseaus filosofier.
Större utrymme får Kants tankar om den moraliska universalismen, men den förebådar snarare globaliseringen än eurocentrismen. I min recension av Historien om Europa, del 1 uppvaknandet 1300-1600 som kom ut förra året var jag positiv till den mustiga berättarglädjen och kärleken till intressanta detaljer, samtidigt som författarens vårdslösa källhantering och en egendomlig form av smygcitering störde helhetsintrycket.
I del 2 har en större frikostighet mot andra historiker och flitigare källangivelser bidragit till att framställningen känns mera vederhäftig, tyvärr dock på bekostnad av innehållet. Boken är bitvis långtråkig och tuggar om plattityder, särskilt om franska revolutionen. Om man jämför hur livlöst Napoleon skildras och lägger det (visserligen mycket kortare) avsnittet bredvid Herman Lindqvists starkt medryckande Napoleon-bok är skillnaden påfallande.
Boken är upplagd med olika kapitel från de största europeiska länderna och börjar i Sverige, med det kanske intressantaste avsnitten om trettioåriga kriget och drottning Kristina. De bygger helt på Peter Englunds böcker. Sedan får vi följa utvecklingen i Frankrike, England, Danmark, Ryssland, Österrike och Frankrike igen.
Ibland låter det riktigt bra: "Watteau inleder den epok som vi kallar rokokon. Det är en konst för de små hoven, en sirlig stil, lätt och otvungen, elegant och pastellaktig, dekorativ och ornamental, där den slingrar sig med flätverk av arabesker och klängväxter". Så snart jag läst klart meningen undrar jag om det är hans egna formuleringar, eller om de är hämtade från något annat verk. Denna osäkerhet gör läsningen äventyrlig i negativ mening.
Jag tror inte att det i dag längre är möjligt för en enda person att skriva den här typen av historiska översikter. Den allvetande berättaren är en typ som överlevt sig själv. Lägg därtill den överambitiösa planen att skriva ihop ett historiskt Europabygge, så störtar projektet samman av sin egen tyngd.
