Inferno brinner inte av eld utan är - som Dante berättar det i Den gudomliga komedin - en ort där mörker och iskyla råder. Det är där som tårarna fryser till ”ett visir av iskristaller”. Det är en vision som visar mot 1900-talets totalitära lägervärldar och i synnerhet till det sovjetiska lägersystemet Gulag vars värsta köldhål var Kolyma i nordöstra Sibirien. Den Yttersta Norden i skarven mellan tajgan och tundran.
Där fanns terrortjänsten NKVDs strafflägerföretag Dalskoj, stort som Sveriges yta. Det är Dantes bottenfrusna flod Kokytos översatt till floden Kolyma som löper genom denna trakt av is och snö där Sovjetunionen bröt guld ur gruvor med hundratusentals straffångars liv som offer. Dantes ”I som här inträden, låten hoppet fara” svävar över detta land.
Det sovjetiska lägersystemet fick sin tusensidige dokumentarist i Aleksander Solsjenitsyn, men den store litteräre skildraren av denna värld är för mig den elva år äldre Varlam Sjalamov i Berättelser från Kolyma som skrevs under 50- och 60-talen. En första utgåva på svenska kom 1982, en andra (Skovelmästaren) 2003 och nu föreligger Genom snön i Ola Wallins mycket tacknämliga översättning.
Någon ”roman” kan inte skrivas om Kolyma, men väl berättelser som Sjalamovs som är vittneslitterära skildringar av mänskliga öden i en tillvaro av fullständig – moralisk och materiell - misär.
Sjalamov skiftar vinkel. Ibland återges andras liv, ibland det egna med ett alter ego. Den litterära formen är mycket noga övervägd - som en blickens spelande rörlighet i möte med ödets oförbindlighet. Han berättar om en värld utan misskund, men som i all stor litteratur lever den som en motsägelse av sitt innehåll. Som ett överlevande i sig. Varlam Sjalamov är en berättare ingen kan gå förbi.
Han dömdes tre gånger till läger. Tre år 1929, fem år 1937 till Kolyma och tio år till Kolyma 1943 för att ha undsluppit sig att Ivan Bunin minsann var en rysk klassiker.
Ett felaktigt yttrande och konsekvensen är tio år i köldhålet. Om du inte fick ett nackskott. Vid den tiden hade novellisten Isak Babel sparkats sönder och samman och sedan skjutits i Moskvas Butyrkafängelse. Den litterärt mycket beläste Sjalamov var då ännu okänd som författare – det livet kommer efter frigivningen efter Stalins död 1953.
Kölden vintertid i Kolyma är fruktansvärd och kryper ner till minus femtio. Kläderna är lusiga paltor och stövlarna möjligen av filt. De två konstanta bristvarorna är värme och mat. Det senare är vattnig soppa. Brödsmulor är valuta. Någon gång en sill att dela på.
Det är ett proteinkrig. Den akuta sjukligheten är ett konstant hot i lägren, i arbetsbrigaderna. Köldskador, skörbjugg, dysenteri, tyfus genom lössen och utmattande muskelförsvagning. Först som sist brist på hopp.
Det fanns ständigt snabbare sätt att dö på. Det vanliga var arkebusering, exempelvis för att inte ha lyckats uppfylla arbetsnormen. En ”sabotör”. Det är rimfrost på avrättningslistorna och efter varje likvidation kunde en liten mässingsorkester spela upp en dödstrudelutt till fosterlandets ära. Ännu en folkförrädare var nerlagd.
I Kolyma finns knappast ens millimetrar av omtanke. Där gäller istället rovdjursinstinkten att ange och att stjäla och utöver det slumpen som räddningsfaktor. Den som bistod Sjalamov. Månader är då som år och överlevandets klocka tickar från timme till timme. Varje minut i lägret är förgiftad, skriver Sjalamov. Enda utsikten är ytterligare en dag. Att lyckas undvika guldgruvans dödsarbete. Sömn och en het kamin är enda tillflykten.
Finns där en moralisk sista station – som hos Sjalamov – är det vreden, som är enda drivkraften för överlevnad i en värld där likgiltigheten bildar en skorpa av is.
”Alla mänskliga känslor – kärlek, vänskap, avund, barmhärtighet, äregirighet, hederlighet – lämnade oss med köttet som vi förlorat under den långvariga svältperioden. I det obetydliga muskellager som fortfarande återstod av våra knotor, som gjorde det möjlighet för oss för oss att äta, röra oss och andas, och rentav såga timmer och skyffla sten och sand i skottkärror, och rentav skjuta skottkärrorna längs guldgruvans ändlösa träspångar, längs den smala träbelagda vägen till vaskanläggningen, i detta muskellager fanns det bara plats för vreden – den varaktigaste av mänskliga känslor.”
Där finns kretsar även i detta inferno. Den politiska fångarna kallas femtioåttor efter en paragraf för ”trotskister”. Vid sidan av lägerbyråkratin finns en diffus men farlig stat i lägerstaten – de kriminellas kretsar som rånade och dödade.
I en efterskrift till Genom snön beskriver författaren Sergej Lebedev – född 1981 – lägret som ”ett naket, skyddslöst rum utan ledstänger och regler, ett ödenas ständigt oavgjorda spel, ett ondskans kasino”.
Man kunde där tala om lägerbyråkratins hierarkier men som Sjalamov berättar är inte ens bödlarna säkra. För eller senare dödas de av nya bödlar. Däremellan den stalinistiska hackordningen av angiveri. Det enda bekymret med arkebuseringarna var att tjälen i marken gjorde det svårt att spetta upp gravar.
Det väsentliga här är hur Varlam Sjalamovs ytterst precisa sätt att skriva återger människors sista liv. Det en uppdatering av Dantes Inferno ända fram till liktalets form. 1961 sammanfattar sig Sjalamov i 46 punkter om lägren i Yttersta Norden. Insikten: ”Den mänskliga kulturens, civilisationens extrema bräcklighet. Människan förvandlas till ett rovdjur på tre veckor – vid tungt arbete, kyla, svält och misshandel”. Själv angav han ingen.
I slutet av Dantes Inferno uppenbarar sig en gångstig som leder Dante och hans ledsagare ut ur avgrunden. De kan åter igen skåda himlen och stjärnorna.
Det finns även några sådana ögonblick hos Sjalamov. Den blekblå himlen, det fattiga landskapets plötsliga blomning om våren och dvärgtallarna som hoppets vintergröna träd. De böjer sig om vintern och reser sig plötsligt med vårens töväder. Man förstår den bilden. Varlam Sjalamov var de sista åren mycket sjuklig – blind, döv och stum. Men han slutade inte att skriva. Han dog på en demensavdelning i Moskva 1982.
