Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

FÖRTROGEN MED TIDEN. Teologen Lina Sjöberg är specialiserad på Gamla testamentet som litteratur, och det märks på lättheten med vilken hon handskas med det historiska materialet. Bild: Sofia Runarsdotter
FÖRTROGEN MED TIDEN. Teologen Lina Sjöberg är specialiserad på Gamla testamentet som litteratur, och det märks på lättheten med vilken hon handskas med det historiska materialet. Bild: Sofia Runarsdotter

Simson bortom det gudomliga

Lina Sjöbergs andra roman är ett försök att göra vardag av Gamla testamentet. Mikaela Blomqvist läser en biblisk kollektivroman där Simsons band till Gud är klippt.

ROMAN

Titel: Simson

Författare: Lina Sjöberg

Förlag: Weyler förlag

I Gamla testamentet förekommer Simson bara i tre kapitel och hans hårklippande baneman Delila bara i några verser. I kulturen, inte minst i bildkonsten och populärmusiken har paret fått betydligt större utrymme. Lina Sjöbergs andra roman Simson kan läsas som ett försök att göra vardag av mytologin.

I romanen reser skrivaren Een Zaqan runt i Palestina i förkristen tid. Simson har redan dött efter att först ha förlorat sin styrka, fängslats, stympats och till slut tagit hämnd genom att störta ett tempel över sig själv och några tusen till. Genom att samla vittnesmål från de som hann träffa Simson försöker Een Zaqan bringa ordning bland alla rykten som florerar. De olika rösterna formar tillsammans en kollektivroman i stor kontrast till den strikta och auktoritära gammaltestamentliga berättarrösten.

Sjöberg är teolog, specialiserad på Gamla testamentet som litteratur, och det märks att hon är väl förtrogen med de historiska förutsättningarna för berättelsen. Det finns en lätthet i hur hon handskas med konflikter mellan de olika folkslagen i Palestina som pelishtím (det hebreiska namnet för fariséer), judaiter och danaiter. Simson tillhör den sistnämnda gruppen men det är just i porträttet av honom som Sjöbergs berättelse brister.

Simson i bibelberättelsen är en Guds nasir, utvald redan i fosterlivet på villkor att han aldrig klipper av sitt hår. I Sjöbergs roman är han istället en ung man som verkar ha någon form av störning inom autismspektrat.

Nåja, diagnosen skrivs aldrig ut, men Sjöberg går igenom symptomen som från en checklista. Den unge Simson kan inte ha kläder för att de skaver, förstår inte om någon skämtar med honom och lyckas inte forma vänskaper med sina jämnåriga. Där han i Gamla testamentet ständigt faller till föga för kvinnors tjat är han är istället lättlurad. Det bråk han hamnar i vid sitt bröllop på grund av en listigt utformad gåta blir hos Sjöberg till ett missförstånd orsakat av hans svårigheter att fungera socialt.

Vad Simson ändå får behålla även här är sin övernaturliga styrka, men utan kopplingen till Gud står den oförklarad. Simsons räder blir således till ett utslag för slumpmässigt raseri. Trots våldet anstränger sig Sjöberg till det yttersta för att skapa sympati med Simson hos läsaren. Med stigande panik läser jag om hur han genomför det ena massmordet efter det andra. I något som Sjöberg kallar ”kukslaget", kastrerar Simson en fyrtio personer. Vid ett annat tillfälle låter han en åsnekäke banka ihjäl en stor hop män. Efter varje mord drar Simson runt ensam i öknen och läsaren får följa med in i hans desperata, lite ångerfulla och ganska självömkande tankar.

Sjöbergs text är bitvis vacker, när den inte blir för insisterande och mån om att övertyga. I vägen för eventuell känslosamhet hos läsaren kommer dock att ansträngningar att levandegöra Simson faller platt. Att via ett modernt knippe symptom göra den bibliska historien verklighetstrogen eller levande får naturligtvis motsatt effekt. Jämfört med Gamla testamentets ordknapphet framstår Sjöbergs ordrika roman paradoxalt nog som förenklande

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.