Det första jag kommer att tänka på när jag hör att Signe Persson-Melin har gått bort är sillburken min mamma alltid använde. Kvadratisk till formen, i klarglas, med ett rejält korklock. Persson-Melin skapade just denna typ av på en gång enkla och stilfulla vardagsvaror till de svenska hemmen på löpande band under 1960-, 70- och 80-talen. Utifrån den enkla arbetshypotesen att ”Tingen måste ha utstrålning!” betyder hennes unika kombination av nytta med nöje att ”tingen” blir tidlösa och alltid känns rätt.
Signe Persson-Melin (1925-2022) debuterade på bred front vid den numera legendariska designutställningen H55 i Helsingborg 1955. Därefter följde en karriär som egentligen aldrig tog slut, från egen ateljéverksamhet till uppdrag för stora svenska designföretag som Höganäs, Kosta Boda och Rörstrand – och sedan tillbaka till den egna ateljén. Under denna tid blev hon även Sveriges första professor i glas- och keramikdesign på Konstfack.
Utifrån den enkla arbetshypotesen att ”Tingen måste ha utstrålning!” betyder hennes unika kombination av nytta med nöje att ”tingen” blir tidlösa och alltid känns rätt.
Få formgivare kan upprätthålla sitt konstnärliga driv under hela sitt arbetsliv vilket gjorde Persson-Melins makalösa karriär än mer imponerande när den äntligen visades upp i Vandalorums utmärkta utställning 2018. I denna tematiska exposé presenterades hennes verksamhet ur tre olika perspektiv som alla hör ihop: ytan, materialet och formen. Min slutsats var då att hon hämtade sin huvudsakliga inspiration från klassisk formlära som hon med enkla medel omformulerade så att hennes brukskeramik fick ett personligt uttryck. Jag tänker exempelvis på hennes förtjusning i att med små stämplar trycka in abstrakta mönster i leran – en lek med mönsterverkan som återkommer även i hennes industridesign.
När det gäller formspråket sökte Persson-Melin sig tidigt bort från det runda, drejade intrycket mot det mer arkitektoniska, som polygonen. Dess utstrålning av klassicerande monumentalitet och stramhet syntes redan i hennes tidiga tekannor samt i min personliga favorit, den ovala båtformen ”barca”. Vad gäller materialet stod leran henne alltid närmast även om hon på äldre dagar överförde mycket av sitt formspråk till aluminium i trädgårdsföremålen för Byarums Bruk. Det är just utifrån Persson-Melins förmåga att kombinera sitt konstnärliga tilltal i alla dessa olika uttryck som man förstår vidden – och den bestående betydelsen – av hennes fantastiska insats för svensk formgivning.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Signe Persson-Melin är död
LÄS MER:Kvinnliga konstpionjärer hyllas stort
LÄS MER:Recension: Examensutställningar för konsthantverk på HDK-Valand
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
