Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

Hynek Pallas: Sidney Poitier visade en annan sida av USA

Sidney Poitier var länge ensam om att gestalta svarta män i Hollywood – trots att det egentligen var en slump att han var amerikan. Hynek Pallas minns en känslig skådespelare som visade en ny verklighet för de amerikanska biobesökarna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"Så som filmindustrin är uppbyggd", skrev författaren James Baldwin i ett porträtt av Sidney Poitier för tidskriften Look 1968, "är den tvungen att ge det amerikanska folket en självförstärkande fantasi om USA. Det svarta ansiktet, sanningsenligt skildrat, är inte del av denna dröm. Det är dess antites. Vilket gör att den svarte skådespelaren hamnar i en svår sits. Han vet å ena sidan att om den svarte mannens verklighet hamnade på duken så skulle det krossa fantasin. Å andra sidan – han kan inte avböja att medverka. Han måste arbeta för dem som behöver se honom. Genom att arbeta med sin egen persona, kan han därmed smuggla in en verklighet som inte finns i manuset".

LÄS MER: Hollywoodlegendaren Sidney Poitier är död

Intervjun som James Baldwin gjorde med Sidney Poitier revolutionsåret 1968 var en revolution i sig. Den förklarade varför Hollywood, och därmed det amerikanska samhället, fortfarande hade svårt att förhålla sig till den afroamerikanska verkligheten. Och varför Sidney Poitier alls tog vissa roller, trots egna dubier och kritik från den radikala svarta rörelsen.

Då var det ändå en slump att Sidney Poitier alls var amerikan.

Föräldrarna var jordbrukare på Bahamas – då fortfarande en brittisk koloni – och sålde sina varor i Miami. Yngste sonen i en barnaskara på sju föddes oväntat under en sådan resa 1927, och fick därmed automatiskt amerikanskt medborgarskap. Sidney Poitier lärde sig läsa först på 1940-talet, i disken på ett restaurangjobb i det New York dit han flyttat som tonåring.

Han bytte snart vaktmästaruppdrag mot skådespelarlektioner hos nystartade American Negro Theatre i Harlem. Teatern var del av de federala projekt som skapats inom ramen för New Deal, för att sysselsätta kulturarbetare. Dess avknoppning i en svart amerikansk teater ”om, av och för afroamerikaner” blev ett knappt decennium gammal, men den formade fram till 1949 en rad talanger som skulle påverka amerikansk kultur seklet ut.

Poitier hade en tuff uppförsbacke även i jämförelse med svarta kollegor som den Harry Belafonte han var ersättare för i sin första uppsättning.

Poitier hade en tuff uppförsbacke även i jämförelse med svarta kollegor som den Harry Belafonte han var ersättare för i sin första uppsättning. Den tunga bahamasbrytningen var förvirrande för rollsättare och publik. Han var dessutom, i en tid då svarta skådespelare främst anlitades för att sjunga, tondöv. Efter att ha arbetat bort brytningen fick han snabbt en rad huvudroller på scenen, och lockades till ett Hollywood där progressiva regissörer ville bryta segregationen. Hans allra första roll – en slumläkare i Joseph L Mankiewicz ”No way out” (1950) som reflekterar över yrkesetiken när han konfronteras med en rasistisk patient – satte tonen för den karriären.

Sidney Poitiers stjärna på Hollywood Walk of Fame. Bild: Chris Pizzello
Sidney Poitiers stjärna på Hollywood Walk of Fame. Bild: Chris Pizzello

Genombrottet kom med Stanley Kramers ”Kedjan” 1958, där Poitier och Tony Curtis spelar två hopkedjade fångar på flykt från rättvisan. Den var talande för det slags Hollywoodfilm Poitier kom att hamna i eftersom den framställde rasfrågan som en liberal utmaning där svarta och vita var sammansvetsade på lika villkor. Poitier blev den förste manlige svarte skådespelaren att vinna en Oscar (för ”Lilies of the field” 1963). Men liksom det hattrick till filmer han hade premiär med 1967 – ”Gissa vem som kommer på middag”, ”I nattens hetta” och ”To Sir, with Love” – ansågs den förljugen mot bakgrund av den våldsamma rashistorien. Som ensam svart man i Hollywood blev det Poitiers lott att ta den progressiva svarta kritiken för de mjuka, avsexualiserade roller som hans spelade i dessa och andra filmer.

Det räcker med att se känsloregistret i ögonen på polismannen som han spelar i ”I nattens hetta” för att förstå trycket

Men som James Baldwin påpekade i Look så var det också djupt orättvist: Sidney Poitier var en utmärkt skådespelare. Det räcker med att se känsloregistret i ögonen på polismannen som han spelar i ”I nattens hetta” för att förstå trycket – rädslan, anspänningen – på en svart man i amerikanska södern.

Den långa karriären kom senare att inkludera egenheter som skivan ”Poitier meets Plato”, där skådespelaren reciterar Platon, en tioårig position som Bahamas ambassadör i Japan samt egenregisserade filmer som fängelsekomedin ”Stir Crazy” 1980 (länge den mest inkomstbringande filmen av en afroamerikansk regissör). Men det är, med rätta, för de betydelsefulla år då hans ansikte smugglade in en ny verklighet i Hollywood som Sidney Poitier för alltid kommer bli hågkommen.

Tre verk med Sidney Poitier

”No way out” (Joseph L. Mankiewicz, 1950)

Länge en bortglömd noir-pärla, sannolikt eftersom den överskuggades av att Mankiewicz andra film samma år, ”All about Eve”, vann sex Oscars. Det var en av de första Hollywoodfilmernas som konfronterade amerikansk rasism och är fortfarande en stark samhällskommentar. En ung Poitier dominerar duken som den svarte läkaren som arbetat sig upp, och Mankiewicz regi kopplar socioekonomisk status till rasism. Det är en för sin tid mycket tydlig kommentar till strukturer: hur svårt det ens är för ett sjukhus med svarta läkare att få politisk uppbackning och finansiering.

”A raisin in the sun” (Daniel Petrie, 1961)

Poitier spelade redan i uruppförandet av Lorraine Hansberrys pjäs med samma namn – den första av en svart kvinna att sättas upp på Broadway – och han fann enligt många kritiker sin verkliga form i den Cannesprisade filmversionen två år senare. I rollen som pappan i en arbetarklassfamilj som flyttar från ett nergånget svart område i Chicago till ett vitt kvarter förkroppsligas svart stolthet, frustration ilska och uppskjutna drömmar på sätt som Poitier sällan skulle få utrymme för när han omfamnats av Hollywood.

”Gissa vem som kommer på middag” (Stanley Kramer, 1967)

I dag är ”Gissa vem som kommer på middag” kuriosa. Berättelsen om en ung vit kvinna som presenterar sin fästman, en äldre svart läkare, för sina föräldrar (Spencer Tracy och Katherine Hepburn) saknar spänst och drama. Men året var 1967, förbudet mot blandade relationer i amerikansk film hade knappt börjat rämna – och i sjutton delstater var det fortfarande olagligt. Att då skildra blandäktenskapet positivt och den svarte mannen som en self-made karriärsman var explosivt i sig.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.