Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sexköp: "Alltid på någons bekostnad"

Att föreställa sig ett samhälle där sexköp kan ske utan att någon blir utnyttjad är enbart en tramsig utopi som tjänar de krafter som ser sex som en mänsklig rättighet, skriver Hanna Jedvik efter att ha läst tre böcker om prostitution.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I inledningen till Köpa och sälja sex – mellan njutning, arbete och utnyttjande av den italienska sociologen Giulia Garofalo Geymonat nämns ordet moral inte mindre än åtta gånger på de 25 sidorna. Det ska dock påpekas att inledningen är skriven av Diana Mulinari, professor vid centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet. Men varför ordet moral är relevant i sammanhanget diskuteras inte. Däremot används begreppet sexarbetare och prostituerade såväl i inledning som genomgående i boken. Och det, i sammanhanget, diffusa begreppet moral återkommer vid flera tillfällen genom denna bok vars syfte är att ta ett helhetsgrepp på prostitutionen runt om i Europa, ur såväl ett juridiskt som sociologiskt perspektiv, men även sett utifrån en historisk kontext. Dess uppgift är att berätta utan att ta ställning eller debattera. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Information ska minska ungas sexköp

I kriminalinspektör Simon Häggströms bok Skuggans lag – en spanares kamp mot prostitutionen nämns inte ordet sexarbetare en enda gång. Inte heller kallar han kvinnorna och de unga tonårstjejerna, som han möter i sitt arbete i Stockholmspolisens prostitutionsgrupp för prostituerade. När Simon Häggström återger deras personliga levnadsöden nämner han alla vid namn. Här möter vi Serena, Bella, Tindra, Elisabeth, Daraya, Angelica och en rad andra kvinnor vars liv kantas av att sälja sexuella tjänster till män. Simon Häggström kallar dem torskar, aldrig kunder. 

Allra minst använder Simon Häggström begreppet moral när han berättar om sitt arbete på Malmskillnadsgatan, Östermalm och runt om i Stockholmsområdet. Detta trots att han ägnar en avsevärd del åt att berätta om de olika sexköparnas ursäkter och bortförklaringar, som de påstår ligga bakom varför de nästintill tvingas att köpa sex. 

LÄS MER: Nej till att straffa sexköp utomlands

Även Simon Häggströms egna välgrundade teorier om vad som ligger bakom att vissa män köper sexuella tjänster får ta stort utrymme. Här torde finnas orsak att moralisera kan man tycka. Ändå uteblir just detta. Och här vilar också den milsvida avgrund som finns mellan Giulia Garofalo Geymonat och hennes forskning – och majoriteten av den svenska feministiska debatten. Detta trots att hon säger sig inte ta ställning. 

Att Sverige var först i världen med ett förbud mot köp av sexuella tjänster är nämligen inte en fråga om sexualmoral.  Den som känner den svenska sexualhistorien vet att här finns en ambition om sexuell jämställdhet och frigjordhet. För såväl kvinnor som män.

Orsaken till att Sveriges riksdag 1998 röstade igenom lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster har inte sin grund i att det skulle vara moraliskt tveksamt att idka könsumgänge. Inte heller i att det rent moraliskt skulle vara tvivelaktigt att betala för det.

I en svensk kontext ser man sexköp som ett utnyttjande av en person i en utsatt position, för vilken andra möjligheter är utraderade. Inte sällan på grund av missbruk eller fattigdom. Addera även en könsmaktsordning som gör kvinnor underordnade per automatik. För även om en kvinna kan vara högt uppsatt chef inom näringslivet eller på någon annan post i samhället och därmed ha högre social status än vissa av sexköparna är det inte dessa kvinnor som säljer sex. Kvinnor med utbildning och valmöjligheter ägnar sig inte åt prostitution. Inte män heller. 

Därför kommer det aldrig att råda jämlika förhållanden mellan sexköpare och säljare. Oavsett om det sker vid Rosenlund, i en lyxig hotellbar eller i en lägenhet i ett förortsområde. Därför aktar sig, stora delar av den svenska feministiska rörelsen att använda sig av begrepp som sexarbetare om personer som befinner sig i prostitution. 

Definitionen sexarbetare, som antyder en hög grad av fritt val och frivillighet, används däremot flitigt av vissa delar av den europeiska rörelsen, exempelvis i Tyskland och Holland där det är lagligt med såväl bordeller som sexköp. Denna rörelse vill ge kvinnor som säljer sex lagstadgade rättigheter och skyldigheter och därmed göra dem till skattebetalare och med lagligt skydd av myndigheter och polis. Inte minst för att bryta stigmat som ofta präglar den här gruppen. Detta ska dock ses i ljuset av att man genom historien ofta har kriminaliserat dem som säljer sex och inte tvärtom. 

I en svensk diskurs brukar man även undvika att kalla dessa kvinnor för prostituerade, som Giulia Garfalo Geymonat gör i sin bok. Ty det är skillnad på personer som befinner sig i, eller ägnar sig åt prostitution, och på att benämnas som en prostituerad. 

Att läsa Gulilia Garfofalo Geymonat och Simon Häggström parallellt blir dubbelt intressant, inte bara på grund av deras olika utgångspunkter – han på gatan med uppgift att gripa sexköpare och hon inom akademin–- utan just för att se hur de förhåller sig till problematiken och vilka begrepp de använder sig av. 

Till skillnad från Garofalo Geymonat använder SImon Häggström exempelvis inte ordet njutning. Istället tar han oss med till parkerade bilar, sexannonser med kvinnor som säljer fler tjänster än jag visste fanns, lägenhetsbordeller och tonårsrum där drömmen om en lyxig livsstil hägrar för den unga tjej som auktionerar ut sin oskuld till högstbjudande, vilket visar sig landa på den nätta summan av 600 000 svenska kronor. 

LÄS MER: Prostitution: Tjejerna vet knappt vilken stad de är i

Simon Häggström bjuder även in oss till forum på nätet där manliga sexköpare recenserar kvinnor som vore de ett charterhotell eller slaktade grisar. Kvinnors kroppar är något som de anser sig ha rätt till, tar för sig av och dessutom ger sig själva rätten att hissa eller dissa. Kvinnoföraktet osar och den manliga sexualiteten står så mycket i centrum att man ställer sig frågan ifall dessa män har några övriga intressen i livet jämte den egna könsdriften. Känsliga läsare göra sig icke besvär. Att hjälpa dessa män genom att ge dem möjligheten att fortsätta betala för övergrepp, genom en legalisering ter sig extremt absurt när man följer prostitutionsgruppens arbete på nära håll. 

I rättvisans namn ska nämnas att Giulia Garfalo Geymonat inte uppehåller sig närmare vid hur hon definierar begreppet njutning trots att det återfinns i bokens titel. Dock är det svårt att göra jämförelser de europeiska länderna emellan, som Geymonat gör, då villkoren för kvinnor skiljer sig milsvitt åt. Den största skillnaden står att finna mellan Sverige och Italien där transpersoner, enligt författaren, fortfarande inte har möjlighet att få ett vanligt jobb. Istället hänvisas de till prostitution som enda försörjning. Därmed blir jämförelserna mellan länder problematisk, om än intressant. 

LÄS MER: GPTV: Sex erbjuds direkt - på första samtalet

Det som Garfalo Geymonat däremot nogsamt poängterar är just utmaningen i att inom forskning och journalistisk lyfta fram de utsattas röster, då de som upplever sig utsatta och lever i misär ogärna pratar med forskare och journalister om sin situation. Därför tenderar de Lyckliga horornas röster att överrösta de trasiga flickor och kvinnor som Simon Häggström och han kollegor träffar i sitt arbete. 

I Amalia Alvarez seriebok Fem historier om prostituerande ges däremot utrymme för dem vars berättelser sällan kommer fram. Närgånget och fördomsbefriat närmar hon sig kvinnor, män och transpersoner som säljer sex av olika skäl. Om njutning eller arbete nämns inte mycket. Däremot om hur störda köparna är och hur villkorslöst de utnyttjar dessa kroppar. Men här finns också de som ser sig som vinnare i ett förvridet samhällssystem. 

Ett faktum utkristalliserar sig vid en läsning av dessa tre böcker om prostitution. Först när vi lever i en jämställd, rättvis och jämlik värld kan vi ens börja överväga att sanktionera sexköp. Först då kan vi veta om denna jämbördiga transaktion mellan vuxna, så som vissa nyliberala strömningar vill göra gällande att det handlar om, är så rättvis och jämlik som somliga vill tro.

Efter en resa genom EU-migranters prostitution på hotell, de missbrukande ensamstående mammorna på Malmskillnadsgatan och de utsatta tonårstjejerna på nätet är det ställt utom allt rimlig tvivel; sexköp sker alltid på någon annan människas bekostnad. 

Att föreställa sig ett samhälle där sexköp kan ske utan att någon blir utnyttjad är enbart en tramsig utopi som tjänar de krafter som ser sex som en mänsklig rättighet.