Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kajsa Bergström Feiff Bild: Jonas Lindstedt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sexism är inte samma sak som poesi

GP Kulturs krönikör Kajsa Bergström Feiff tycker inte att alla fula ord måste raderas ur ordboken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nu ska Göteborgs stad ta i med hårdhandskarna mot all ojämställdhet med så resoluta metoder som att försiktigt föreslå att folk tänker på vad de säger och skriver i lite större utsträckning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett av de uttryck som redan börjat ersättas är ”tjänsteman” som numer ska heta ”tjänsteperson”. Inom bland annat byggbranschen vill man framöver be sagda tjänstepersoner att hålla ögonen på uttryck som till exempel ”elvamannaplan” och ”byggherre”. Detta enligt Göteborg Direkt som har intervjuat chefen för stadsbyggnadskontorets lantmäteriavdelning.

Det här är inget nytt. År 2014 småhärjade en liknande typografisk branschdiskussion och jag passade då på att slå mig digitalt blodig för rätten att kalla en horunge för horunge. Det vill säga termen för när en enskild rad hamnar på en annan sida än resten av sitt stycke. Nördigt? Ja. Men som man kan räkna ut av det relativt färgstarka uttrycket så är det alltså något negativt.

Branschorganisationen Svenska Tecknare tyckte det var dags att uppdatera till något lite mindre stötande. Som redigerare var jag då mot, av den huvudsakliga anledningen att det passar min kärlek till allt som doftar bahytt, Dickens och Jane Eyre att dagligen få användning för ett så daterat begrepp. Som skörlevande kvinna tycker jag också jag hade visst tolkningsföreträde.

Givetvis hade jag fel – vill människor ändra sitt språkbruk är det lika korkat att hindra dem som det hade varit att tvinga någon att byta i stället för att som att nu be snällt – men vill till mitt försvar påpeka att det av Språkrådet numer rekommenderade och odiskutabelt praktiska ”ensamrad” helt saknar sin föregångares mustigt viktorianska lyster.

För även om man är skeptisk till försök att förändra beteenden genom att förändra ord, så finns det ingen anledning att vara skeptisk till rent hyfs. Inget hindrar att vi väljer våra ord av omsorg om andras väl och ve, även de gånger vi har våra huvuden för långt uppe i våra egna bahytter för att missa poängen. Jag tror till exempel att senaste gången jag hörde någon använda n-ordet oreflekterat var någon gång på 80-talet.

Och den som fått svära över att han (eller hen? Men antagligen en han) tvingats väga sin ord på guldvåg kanske åtminstone medvetandegörs om varför. Personligen har jag svårt att se problem med att den juridiska termen är ”byggherre” och inte ”byggaktör”, men det senare låter åtminstone inte som en småfågel i ett vinterlandskap. Å andra sidan blir omskrivningen ett sätt att urholka begreppet, då det ju rent historiskt är ordledet ”–herre” som stått för den bestämmande biten. Det man vinner i inkludering förlorar man i betydelse.

Men att en av de mycket få yrkesgrupper som ännu – åtminstone enligt chefen för stadsbyggnadskontorets lantmäteriavdelning – använder det bedövande vackra begreppet ”jungfrulig mark” ska förmås sluta med det och istället säga ”mark utan bebyggelse” är inget annat än en ren skandal.

Bara för att man är för ordkosmetik mot sexism, måste man väl inte samtidigt vara mot poesi?