Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Sex böcker värda Nobelpris

Det finns böcker som aldrig lämnar en. Som griper tag, ruskar om och för alltid förändrar vårt sätt att se på oss själva och världen. Sex GP-skribenter lyfter fram var sin bok som i sig är värd ett Nobelpris.

Olga Tokarczuk, Polen, född 1962: Jakobsböckerna

Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av De Döda, medelst en av Författarinnan utarbetad metod för Konjekturer, berikad av ett överdådigt urval Böcker, därtill understödd av Fantasien, vilken utgör naturens största Gåva till människan. För Kloka till stöd för Minnet, för Patrioter till Besinning, Lekmän till Studium, Melankoliker till Förströelse.

Ja, så lyder faktiskt den fullständiga titeln på Olga Tokarczuks uppmärksammade och hyllade roman om sjuttonhundratalets Polen. En roman som sålts i hundratusentals exemplar i Polen, trots att den är tjock som en bibel och kräver läsarens fullständiga engagemang. 

Men framgången är inte så konstig. Jakobsböckerna är ett överdådigt konstverk, en roman som faktiskt lever upp till sin enorma titel. Jakobsböckerna spränger gränser, inte bara mellan nationer, språk och religioner, utan även konstnärligt. 

Själv tappade jag bokstavligt talat andan inför denna litterära prestation. 

Mattias Hagberg 


Salman Rushdie, Indien, född 1947: Satansverserna

Det är svårt att skriva en bok som förblir aktuell i en värld som ständigt förändras. Samtidigt är det precis det Salman Rushdie lyckades göra med Satansverserna 1988. Boken skildrade inte bara globaliseringens kulturella smältdegel. Den blandade också flera orientaliska myter, stilar och diametralt skilda världsbilder. 

Kritiken var i sin tur inte bara riktad mot muslimska fundamentalister utan också moderniteten som sådan, mot vetenskapens avförtrollning av världen och kapitalismens likriktning av människan. Dessutom var den minst sagt visionär, när det kommer till alla terrorattentat och hetsiga imamer som spyr galla över västvärldens förlorade själar. 

Att Salman Rushdie ännu inte fått Nobelpriset är för mig ett stort under. Hans senaste bok, Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter, som tar oss från arabvärldens filosofiska storhetstid i medeltida Andalusien till dagens Manhattan, genom en satirisk, magiskrealistisk tusen och en natt berättelse om kärlek, galenskap och terror, är ett litterärt mästerstycke, en juvel, vars ljus kommer skina långt in i framtiden.

Sinziana Ravini



Charles Taylor, Kanada, född 1931: Sources of the Self - the making of the modern identity 

Det fanns en tid när Nobels litteraturpris även tilldelades filosofer. Den traditionen har fallit i träda och man kan spekulera över skälet. Med sitt argumentrika och djuplodande verk om jagbegreppets uppkomst och utveckling: Sources of the Self - the making of the modern identity hör kanadensaren Charles Taylor, född 1931, till en av vår tids ledande filosofer. I Sources of the self spårar Taylor mästerligt det moderna jaget, från källorna till modernitetens malström. Färden är lika intellektuellt krävande som originell och meandrar genom filosofins historia, förbi romankonstens framväxt till den moderna subjektivitetens tillblivelse. 

Sources of the self är ett utomordentligt viktig bidrag till moralfilosofin. Samtidigt är Taylors bok ett lysande exempel på när litteratur är som allra bäst; när den kombinerar elegans med utforskande, inte hemfaller åt trivialiteter och tungomålstalande utan med lika delar fasthet och finess griper tag i det verkligt väsentliga: vad det är att vara ett jag. 

Torgny Nordin



Anne Applebaum, USA, född 1964: Gulag – de sovjetiska lägrens historia

Den viktigaste boken efter Sovjetunionens kollaps är Anne Applebaums Gulag – de sovjetiska lägrens historia (2003). Det är nyskapande populärhistoria, lika spännande som klargörande. Redan 1918 skickade Lenin revolutionens fiender i läger: präster, vitgardister, krångliga tjecker. Men Stalin tänkte större. I slavarbetet såg han framtidens ekonomi. Gulag växte och nådde höjdpunkten 1952. Då producerades en tredjedel av Sovjets guld, kol och timmer av slavar.

Gulag var en nation i nationen, med egna lagar, språk och myter. Alla satt där, från ministrar till ficktjuvar. Mer än hälften var bönder.

Poeten Mandelstam skrev om "Stalins feta fingrar". Han sköts på väg till lägren. Filmstjärnan Okunevskaya vägrade ligga med spionchefen Abakumov. Hon fick tio år. De fyra bröderna Starotsin, stjärnspelare i fotbollslaget Spartak, arresterades allihop 1942 för att de vågat spöat Dynamo Moskva, Berias favoritlag.

Men det räckte med att äga en kossa, ha berättat en Stalin-vits, eller ha lyssnat på den. Att så många satt i läger bidrog till skammen och tystnaden, som råder ännu.

Ulrika Knutson


Siri Hustvedt, USA, född 1955: Vad jag älskade

Det har invänts mot allt möjligt i Siri Hustvedts roman Vad jag älskade (från 2003): Brister i kompositionen. Tröttande intellektuell korrekthet. Klichéer…  
Det spelar ingen roll.  Vad jag älskade är värd ett Nobelpris (om enstaka romaner kunde få…). 

I Siri Hustvedts prosa händer något unikt: teori, tid och intellekt omsluter kärlek, vänskap, förlust (eller om det är tvärtom). Romanen välver sig över teman som förlust, autenticitet, skapande, kropp. Den inverterar särhållandet av intellekt och känsla, subjekt och objekt och den samlar - med en mans röst; den nyligen pensionerade konstprofessorn Leo Hertzberg – 1900-talshistorien i en enda punkt. Eller om jag hellre ska säga i en enda rektangulär form.

I bakgrunden Holocaust, i förgrunden vit, hipp, intellektuell, radikal New York-medelklass anno 1980- och 1990-tal.  Hustvedt föreläser, reflekterar, resonerar… och berättar. 

Ingrid Bosseldal



Joyce Carol Oates, USA, född 1938: Blonde

Detta år är fyllt av under. 1953. Norma Jean skulle aldrig ha kunnat tro det. Det var det året när ’Marilyn Monroe’ blev stjärna och det var året då Norma Jean blev gravid. 
Det är svårt att välja ett enda citat ur Blonde för att illustrera med vilken briljans Joyce Carole Oates gestaltar skådespelaren Marilyn Monroes liv. Eller rättare sagt Norma Jean Bakers liv. Det är privatpersonen bakom filmstjärnan som Joyce Carol Oates låter läsaren träda in i när hon blåser liv i Norma Jean Bakers starka levnadsöde. Och som hon gör det. 
Joyce Carole Oates Blonde har otaliga gånger fått stå som stilistiskt föredöme när det kommer till konststycket att gestalta ett människoliv, med all den komplexitet det innebär. De glidningar in och ut ur huvudpersonens inre som Joyce Carol Oates gör i Blonde, hur hon skildrar de kval som Norma Jean Baker led av i form psykiskt ohälsa, dåligt självkänsla, de vingliga kärleksrelationerna och den yttre pressen görs med en sällan skådad trovärdighet.

Blonde utgör ett tydligt exempel på att romankonsten är mer sann än historieskrivningen i händerna på en riktigt skicklig författare. 

Hanna Jedvik

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.