Serranos skinkor och lemmar

ANNONS
|

Kulturen i Lund har "Sexuellt" som tema detta Linnéår och visar då bland annat Andres Serranos fotografiska svit A history of sex. Helsingborgs Dagblad publicerade en av bilderna - en naken kvinna som sträcker sig mot en vaggande hästlem - och en tung skälvning for genom Skånes alla hästagårdar och den nådde tidningen som en så kallad "läsarstorm" varpå den från resa hemkomne chefredaktören och utgivaren Lars Johansson fick be om ursäkt för publiceringen (29/9) som varandes "äcklig, avskyvärd och osmaklig". Ja, det är en tid för botgörare.

Jag såg utställningen förra torsdagen. Jag fick sällskap av en samling högstadieelever som sprallade runt i lokalerna. De såg kanske den bisarra humorn i bilderna och var inte särskilt tagna av obsceniteten. Dagen därpå begick skånska nynazister ett attentat mot utställningen som ju var pervers, det vill säga "urartad konst". Kanske väntat. Som redaktör behöver man sannerligen inte bekräfta den publicistiska friheten genom att trycka vad som helst utan det man önskar trycka. Men när det väl har skett är det inte längre någon smakfråga att be om ursäkt för. Felaktiga beslut i tryck är faktum som man kan beklaga, men också måste försvara - fast på andra grunder än den goda smaken (se Gabriel Byström GP 5/10).

ANNONS

SJÄLV FINNER JAG BILDERNA från Abu Ghraibfängelset ändlöst mer obscent anstötliga än Serranos fromt förvända instruktionsbilder. A history of sex utgörs av fotografiska tablåer som illustrerar olika sexuella preferenser och varianter. En onanerande man, en avsugning i fånigt aftonljus, en kufisk masochist i läderkläder, en hermafrodit som Botticellis Venus, självnjutande akrobatik, golden shower and fist-fuck, et cetera. Som Freud för länge sedan lärt oss är sexualiteten - libidon - en normlös energi.

Det slår mig att Andres Serranos bilder kan likna fotoateljéns bröllopsbilder. Stiliserade, rent av ganska gulliga, utan egentlig dramatik. De imiterar statuariskt en viss bildkonvention: här är jag. Andra bilder liknar mest sexuella altartavlor. Serranos bildvärld är bestämt katolsk - själv hävdar han att en konstnär är inget utan sina tvångsföreställningar och han är trogen sina egna. Bilderna är alltså fantasier. Kan man förbjuda fantasier? Lika lite som man kan förbjuda ord.

Den franske fritänkaren Georges Bataille påpekade en gång att det är konstens uppgift att erkänna sig skyldig. Det var den konstnärliga "provokationens" formel. Alltså att "överskrida" moraliska tabun för att markera deras existens och villkorlighet. Det lät sig göras av surrealister på trettiotalet, men det kan uppenbarligen göras även i dag, särskilt när religionen blir till insats. Serrano blev mycket omtalad för sin Piss Christ från 1985. En gipsjesus nedsänkt i gul vätska. Somliga fann det blasfemiskt att förmänskliga Människosonen så - "fostrandet av obscen konst", enligt senator D'Amato (som annars var duktig på sexuella förolämpningar). För Serrano handlar det nog inte primärt om enkel provokation, utan mer att finna fusionspunkter för skit och skönhet, höghet och intimitet, kropp och fantasi. Trots hans tal om tvångstankar finns ofta en nästan kysk frid i flera av hans formellt dekorativa bilder.

ANNONS

DEN AKTUELLA BILDSVITEN är från mitten av 90-talet och det känns faktiskt. Serranos skinkor och lemmar tycks inneslutna i en tio år förfluten tidsbubbla. Andra verk av Serrano är mer intressanta. De här bilderna fängslar alltså mig inte och jag reagerar lite som högstadieungdomarna, roat men snart förstrött. Men uppenbarligen provocerar bilderna somliga till anstöt och attentat. Anstöt får man acceptera eftersom man själv inte äger någon moralisk suveränitet, attentat är för dårar eftersom en utställning som denna inte låter sig förbjudas.

Ett skäl till anstöten - "äcklig, avskyvärd och osmaklig" - är att motivet hos Serrano är absolut uppenbart. Allt fördolt blir till teatral yta. Men det handlar också om en sorts verklighetspakt hos fotografin: detta är "på riktigt". Hade bilderna provocerat lika mycket som målade, av exempelvis en fotorealist som Marilyn Minter? Sannolikt inte. Det som verkar är den fotografiska verklighetseffekten, också när iscensättningen är så uppenbar. Och för att ta den äckliga, avskyvärda och osmakliga hästbilden som korsar en mytisk frukbarhetsgestalt med flickors dokumenterade hästfascination. Vad hade hänt om kvinnan hade baddräkt? Eller var helt påklädd. Inseminatör i arbete? Nära nog en skolplansch.

ANNONS