Seriemord i högt tempo

Trasdockan är en deckare som tar sig längs med vägen, tycker Maria Näslund, som läst Daniel Coles debutbok.

ANNONS
|

Daniel Coles debutroman är till en början lik många andra i sin genre. Vi har ett fruktansvärt dåd, en hälsning från mördaren till en speciell polis, en nästan mytomspunnen kriminalare som måste lösa just det här brottet, en tuff kvinnlig polis med alkoholproblem och en inte lika tuff ny förmåga (man). Mördaren är kanske aningen mer kallblodig än de flesta och har dessutom en förmåga att ta sig in i precis överallt, trots att polisen vaktar varje kommande offer. Det finns nämligen en publicerad dödslista - och sist på den står kommissarie William Fawkes, även kallad Wolf.

Det är som ni hör ingen brist på fantasi i Coles värld; han slänger in allt och lite till. Men Trasdockan är en deckare som tar sig längs med vägen. Det som börjar med en makaber mordscen - sex offer ihopsydda till en kropp - och något stereotypa poliser, blir snart en ganska oförutsägbar historia med flera vändningar. Jag retar mig på mindre trovärdiga relationer och personteckningar, och inte minst på den nästan skrattretande bilden av en nyhetsredaktion, men intrigen är bra och effektivt berättad med ett vansinnigt högt tempo från start till mål. Klockan tickar bokstavligen och varje sida är en svettig jakt på en tillsynes osynlig mördare.

ANNONS

Huvudpersonen Wolf är förstås en ensamvarg (svårt att missa) men han har ett speciellt band till kollegan Emily Baxter som gör allt för honom. Ett betydligt intressantare porträtt är den ambitiöse Edmunds (kollegerna vet knappt hans förnamn) som försöker kombinera sitt nya arbete med familjeliv, vilket blir svårt när hela världen väntar på att polisen ska ta fast en galen mördare. Till skillnad från machovargen Wolf gör han sitt jobb i arkivet och blir mest klappad på huvudet av sina arbetskamrater.

Trasdockan är en bok för sträckläsning på semestern. Du lägger den inte ifrån dig förrän den är slut och då är det helt klart läge för ett avsvalkande dopp. Att gissa på filmatisering är inte särskilt vågat.

ANNONS