Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Litteraturpristagaren Peter Handkes hållning kring kriget i Jugoslavien har skapat en kraftig debatt under hösten. Bild: Jonas Ekströmer/TT
Litteraturpristagaren Peter Handkes hållning kring kriget i Jugoslavien har skapat en kraftig debatt under hösten. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Erik Wijk: Serbisk ondska förklarar inte krigets grymhet

Handkedebatten fångar inte hur komplext kriget i Jugoslavien var. Ett kvartssekel efteråt får vi bara höra om Serbiens ondska – där vi istället borde underkänna demoniseringar och förenklingar. Annars upprepar sig historien. Det skriver kulturdebattören och författaren Erik Wijk.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Johannes Anyuru: Nobelpriset är uppenbart politiskt

LÄS MER: Jasenko Selimović: Kungen borde vägra dela ut Nobelpriset till Handke

Går det att tänka klart om krig och krigens lidande om du är uppvuxen i världens jämlikaste och fredligaste och fredsmäkligaste land – samtidigt som landet var och förblir en fenomenal vapenexportör och du dessutom som elvaåring var övertygad om att inte få uppleva millennieskiftet eftersom tredje världskriget kommer att utplåna allt? Går det att säga något enda utan förvirring eller hyckleri?

Jag vill ändå försöka. Jag blev tidigt pacifist, dömdes senare för totalvägran av värnplikten men erkände så småningom också nödvärnsrätten för de folk eller stater som blir angripna av stormakter, såväl i öst som väst. Hyckleri i försöket att hantera hyckleriet, om ni så vill.

När krigen bröt ut i det sönderfallande Jugoslavien var det mer omskakande än det då förträngda tredje världskriget.

Krig i Europa i vår tid. Det var overkligt – även på mitt trygga avstånd.

Krigen pågick i år efter år utan att media rapporterade annat än serbiska granatattacker, serbiska krypskyttar och serbiska övergrepp.

Serbisk ondska.

Vilket frustrerade mig – inte för att jag ville försvara serber eller tänkte annorlunda om de grymheter och den tragik som utspelade sig – utan för att serbisk ondska hade förklaringsvärde noll. Var skulle denna ondska då komma ifrån: Gud? Gener? Något annat?

Det var denna obegriplighetsfrustration som gjorde att jag på 90-talet ägnade åtskillig möda, många artiklar och en del böcker (som författare, redaktör eller förläggare) åt att försöka förstå komplexiteten kring de nya balkankrigen. Som svenskspråkig försökte jag även ringa in Sveriges ansvar.

Med kalla krigets slut tjänade Jugoslavien inte längre som buffert mellan väst och öst. Tyskland och Österrike uppmuntrade sina gamla intresseområden i det rikare norr, Slovenien och Kroatien, att bryta sig ur.

Det är min övertygelse att om vi ska undvika framtida krig, framtida invasioner, framtida folkmord, framtida massakrer måste vi börja med att underkänna demoniseringar och förenklingar.

Slovenien var homogent men om Kroatien bröt sig loss skulle de 12 procent som där var serber plötsligt bli en minoritet i ett land vars president – Tudjman – öppet hyllade den fascistregim som under andra världskriget mördat en halv miljon serber. Och om Kroatien försvann kunde Bosniens muslimer se fram emot en minoritetsställning i ett restjugoslavien som inte längre hade kroater som motvikt mot serbisk totaldominans. Så Bosnien skyndade mot självständighet utan att ta hänsyn till bosnienserbernas (36 % av befolkningen) konstitutionella vetorätt.

Det är svårt att tro annat än att omvärldens diplomater var fullt medvetna om den dödliga dynamiken vid Indiens delning 1947, efterkrigstidens värsta flyktingkatastrof. En mardröm av osäkerhet och rädsla, hot och våld, massakrer och hämnd slutade då med 14 miljoner flyktingar och uppemot 2 miljoner döda. Lärdomen var blytung: förhastade utbrytningar där etniska eller religiösa grupper hamnar som minoriteter i nya stater som inte uppfattas som garanterat välvilliga – det var, är och förblir recept för massmord och krig.

Ändå hetsade nyckelaktörer fram en hastig och förhandlingslös delning av Jugoslavien.

USA, Frankrike och Storbritannien var emot erkännande av Sloveniens och Kroatiens unilaterala självständighetsförklaringar. Men Tyskland drev på trots att FN:s generalsekreterare Pérez de Cuéllar vädjade till tyske utrikesministern med att det skulle leda till ”det mest fruktansvärda krig i Bosnien-Hercegovina”. USA:s utrikesminister Warren Christopher förklarade efteråt att ”allvarliga misstag gjordes i hela processen av erkännande av de tidigare jugoslaviska staterna Kroatiens och Sloveniens oberoende och tyskarna bär ett särskilt ansvar för att ha övertalat sina kollegor och den Europeiska gemenskapen”. En av dem som lät sig övertalas var Sveriges utrikesminister Margaretha af Ugglas som två gånger (reserekord i hennes ministergärning) på tio dagar besökte Tyskland innan Sverige för första gången i modern historia erkände nya statsbildningar utan att följa folkrättens praxis om statens kontroll över eget territorium och/eller statens upptagande i FN.

Erik Wijk är författare och journalist från Göteborg. Bild: FREDRIK PERSSON / TT
Erik Wijk är författare och journalist från Göteborg. Bild: FREDRIK PERSSON / TT

Faktorerna bakom de jugoslaviska sönderfallskrigen är många och komplicerade. Serbiens Milosevic hade sin nationalistiska agenda, Kroatiens Tudjman likaså. En fransk diplomat som för Sloveniens premiärminister Peterle våren 1991 påpekade att landets utträde skulle dra med sig Kroatien och därmed skapa krig mellan kroater och serber fick svaret: ”Det har de drömt om i decennier. Låt dem slåss!” Bosniens muslimer blev onekligen krigens största offer. Det visste aktörerna på förhand eftersom den oförhandlade splittringens grymma logik om att undvika bli minoritet i främmande land gjorde bosniakerna mest utsatta.

Jag talade med en ung pacifist i Belgrad 1995. Han sa att han aldrig skulle kunna döda någon.

– Aldrig?

– Nej aldrig… Om inte min familj var hotad!

Men det var just så det var. Med etniska agendor i ett sönderfallande multietniskt land riskerade din familj att dödas av grannens familj, idag eller imorgon. I ett infernaliskt osäkert och stressat läge kan det då kännas oundvikligt att slå till först (eller låta en milis göra jobbet).

De flesta deltagare i Handkedebatten tycks vilja slå fast att massakern på drygt 8 000 bosniaker i och runt Srebrenica var en ojämförlig händelse i dessa krig. Det är svårt att argumentera emot det. Men varför stanna där? Det är min övertygelse att om vi ska undvika framtida krig, framtida invasioner, framtida folkmord, framtida massakrer måste vi börja med att underkänna demoniseringar och förenklingar. Vi måste se komplexiteten. Även inse eventuellt eget ansvar och vår egen möjlighet att påverka.

Ett kvartssekel har gått. Och allt vi får höra om i media är fortfarande – ondska.

Så enkelt. Skönt att sova gott för dem som inte drabbas.

Varsågod historien – upprepa dig!

LÄS MER: Johannes Anyuru: Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?

LÄS MER: Steve Sem-Sandberg: Peter Handkes verk förblir en stor läsupplevelse

LÄS MER: Steve Sem-Sandberg: Peter Handkes verk förblir en stor läsupplevelse

Erik Wijk är göteborgsk författare, journalist och debattör.