Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Selma Lagerlöfs bortglömda tal

Recension: Selma Lagerlöf älskade att hålla tal och föredrag. Fyrtiofyra av dessa publiceras nu av Svenska vitterhetssamfundet. Det är intressant att se hur hon är med och bygger den författarlegend som under en lång tid kom att skymma hennes genialitet, skriver Lisbeth Larsson.

Bok

Sakprosa
Selma Lagerlöf
Tal
Svenska Vitterhetssamfundet

Alltsedan Selma Lagerlöfs arkiv öppnades vid slutet av 1900-talet har bilden av henne och hennes författarskap vuxit. Den gamla bilden av en sagotant har definitivt sopats bort till godo för såväl förståelsen av hennes diktning som hennes komplicerade person. Brevutgåva har lagts till brevutgåva, nya biografier har skrivits och hennes texter har utforskats med nya redskap och ny intensitet. 

Nu har Svenska vitterhetssamfundet kommit till hennes tal. Selma Lagerlöf älskade att hålla tal och föredrag. I flera av sina brev till den kära Sophie Elkan riktigt fröjdar hon sig över hur bra hon är på det. Och det måste man hålla med om, när man läser de fyrtiofyra tal som Svenska vitterhetssamfundet gett ut i en sober textkritisk utgåva under redaktion av Petra Söderlund.

Nu är det kanske inte lika upphetsande att läsa högtidstal och föredrag, flera av dem är snarast det senare, som de personliga breven till mamma, Sophie Elkan eller Valborg Olander. Det ger naturligtvis inte heller samma nöje och njutning som att läsa hennes skönlitterära texter. Men det ger en väldigt intressant bild av vem Selma Lagerlöf ville vara när hon framträdde personligen och talade direkt till andra. 

Brigitte Mral skriver i förordet om hur driven Selma Lagerlöf var som retoriker. Hon byggde gärna upp sina tal från en lågmäld position för att sedan via exempel, analogier och fiktiva dialoger åstadkomma det starka ethos, den trovärdighet, som hon ville uppnå. När hon framförde dem var hennes långsamma lite släpiga diktion också en stor tillgång.
Ämnena är mångahanda och många saker återkommer. Påfallande är hur ofta hon återkommer till tacksamhetens betydelse. Det berömda Nobeltalet bygger helt på tacksamhet. I en fiktiv dialog med sin döde far talar hon om sin stora tacksamhetsskuld och hon betar av dem en efter en, dem som hon har att tacka, för att sluta med Svenska Akademien. Det är flott.

Och det är som om hon ständigt har något att tacka för. Att hon fått träffa denna goda människa som nu gifter sig, fyller år eller har avlidit. Att hon fått höra, sitta med, tala med dem, vara i deras närhet. Att de hjälpt henne, eller hennes far, eller någon annan värmlänning med något. Och om hon inte har något att tacka för så understryker hon hur underbart tacksam den människa som hon talar om varit. Eller, som i talet till sin bror Daniel på hans sjuttioårsdag, hur tacksam han borde varit för allt det han, underförstått oförtjänt, fått. I ett föredrag om den finske diktaren Karl August Tavastjerna är hon tacksam för att hon fått vara med och se hur tacksam Tavastjerna blev över Sophie Elkans omtanke om honom. Och så vidare.

Ett underbart exempel på hur hon låter denna dygd att vara tacksam lägga sig som ett försonande skimmer över en person är hennes tal över sin föregångare på stol nummer sju i Svenska Akademien. Albert Theodor Gellerstedt tillhör de många med rätta bortglömda diktarna som invalts i Akademin och det är tydligt att Selma Lagerlöf insåg hans brister och banalitet redan då. Men hon lyckas ändå bygga ett äreminne över honom genom att i de mest utsökta ordalag beskriva hans tacksamhet över den naturens underbara värld, som han hyllat i diktsamlingar som Från hult och täppor och Ur gläntor och snår. 

Genom all denna tacksamhet gör sig Selma Lagerlöf till den hon vill vara, inte bara som människa utan också som författare. Det är intressant att se hur hon i sina tal är med och bygger den författarlegend som under en lång tid kom att skymma hennes genialitet. I tal efter tal gör hon sig till en berättare vuxen ur Värmlands jord och berättelseskatt. Ibland är det som kunde hon över huvud taget inte hålla tal, bara berätta. Och som måste hon berätta. Brigitte Mral skriver i förordet att man kan se Selma Lagerlöfs tal som en del av hennes författarskap. Det är helt riktigt, men framför allt är de, skulle jag vilja säga, en viktig del av hennes sätt att iscensätta sig som författare. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.