Det parlamentariska läget är en salig röra av minst tre block. Det är i sin tur en återspegling av ett samhälle där sprickor mellan människor, kring själva om idén om vart vårt samhälle egentligen ska ta vägen, blir allt djupare.
I det läget är det viktigare än någonsin att omfamna grundläggande demokratiska värderingar och leva efter dem. Men jag är inte helt säker på att det riktigt är klart vad det innebär. Inte för att folk inte försöker, förstås.
Dagarna innan valet spred sig exempelvis en trend saxad direkt från amerikanska sociala medier under förra presidentvalet. Med ett magiskt fingerknäpp var alla förvandlade till influencers på viktigt uppdrag: att rädda demokratin. En statusuppdatering på en rad, bild på röstkortet, valsedlarna från partiet man röstat på eller den universellt gångbara selfien. Budskapet – det är viktigt att rösta.
Inställningen värmer. Att så många så helhjärtat ställer sig bakom det vidunderliga och politiska experiment som demokratin fortfarande är ställd bredvid historiskt sett mer beständiga system med olika former av starka män med makt är på alla vis fantastiskt. I våra oroliga tider är det långt ifrån en självklarhet.
Men symbolhandlingen sköt långt utanför målet. Medan valdeltagandet i amerikanska presidentval sällan blir mer än 50 procent är just valdeltagandet ett mycket begränsat svenskt problem. Det senaste valet 2014 deltog 85,8 procent av befolkningen i den lilla pappersexercisen – höga siffror även med globala mått. Det är inte där som den svenska demokratin är lidande och alltså inte där den som värnar om en demokratisk värld bör jaga bekräftelsepoäng.
Poäng finns förstås att plocka, för den som vill det. Men det är, är jag rädd, en betydligt tuffare och mer oglamorös historia än en selfie på valdagen. Det handlar om så präktigt tråkiga saker att det för en som tagit sig igenom den moderna grundskolan rentav känns pinsamt att påpeka utan att känna hur man förvandlas till en lärare i samhällskunskap. Vill du värna den svenska demokratin finns tyvärr bara ett sätt: faktiskt samhällsengagemang bortom ditt eget personliga varumärke. Att åter engagera sig i organisationer, partier, föreningar. Att prata med din omgivning, vänner, grannar och kollegor om politik och samhällsfrågor, inte för att döma utan för att förstå.
Det gör inte sig en gång var fjärde år. Det måste göras hela tiden, nu och sen. Framförallt när valdagsspänningen lättat och en eller annan svag koalition lyckas klamra sig fast vid en ännu svagare regeringsställning. Det är, som Henrik Arnstad skrev för GP Kultur nyligen, nämligen så att demokrati inte bara är ett politiskt system. Det är en politisk ideologi – en ideologi som handlar om att vara inkluderande.
