”De sista månaderna under nazisterna var vi alla pro-ryska. Vi väntade på ljuset från öst. Men det har bränt så många. För mycket har hänt som inte går att förstå. De mörka gatorna ekar av genomskärande skrik från kvinnor i nöd."
Redan under krigsslutet våren 1945 fångade journalisten och motståndskvinnan Ruth Andreas-Friedrich omöjligheten i att skilja befrielsen från övergreppen, segern från förtrycket. Vad Andreas-Friedrich beskrev var Röda arméns våldtäkter. Omkring två miljoner våldtagna barn, vuxna kvinnor och åldringar. Bara i Tyskland.
Författaren Ian Buruma skriver i ”År noll" (2015) att det sannolikt inte fanns explicita order. Men Josef Stalins uttalande om att "grabbarna inte ska nekas kvinnor efter att ha vandrat långt" togs på orden, som så mycket annat diktatorn uttryckte.
Våldtäkterna pågick fortfarande två år efter kriget.
Att Andra världskrigets slut inte bara var glädje och fyrverkerier är ingen nyhet. Det senaste året har två volymer om det ödelagda Tyskland publicerats, journalisten Harald Hähners ”Vargatider” och historikern Volker Ullrichs ”Eight days in May”. Böcker som visar vilket enormt arbete det innebar att få Tyskland på fötter. Dessutom skildrar de en demokrati som gjorde upp med sin historia.
Eller ja – halva Tyskland då. För medan västra Europa fick Marshallhjälp monterade Röda armén ner fabriker och forslade dem till Sovjetunionen.
Redan under krigsslutet våren 1945 fångade journalisten och motståndskvinnan Ruth Andreas-Friedrich omöjligheten i att skilja befrielsen från övergreppen, segern från förtrycket.
Att det som kallas för befrielsen redan 1945 fick en sotrand i länder som hamnade under Sovjets klack – där Stalins säkerhetstjänster förberett övertagandet genom att avrätta intelligentia och partisaner som inte var kommunister – bör alltså inte förvåna. Heller inte att man i decennier därefter inte fick prata om saken.
Att det europeiska krigsslutet firas den 8 maj i väst och den 9 maj i Ryssland är både en fråga om tidsskillnad och Stalins krav på att kapitulationen skulle upprepas och undertecknas i det sovjetiska högkvarteret utanför Berlin. Med åren har det fått en tilltagande historieideologisk betydelse som under Vladimir Putins presidentskap har destillerats till en historieförfalskning utan gråskalor. 2022 är Segerdagen stalinistisk fiktion.
I Ryssland talar man om Stora fosterländska kriget vars startdatum är den 22 juni 1941. Alltså när Nazityskland angrep Sovjetunionen. Vilket innebär att Molotov-Ribbentrop-pakten – de två totalitära makternas djävulsallians som möjliggjorde krigets inledning och delade upp Europa – är borttaget ur historien. Ryssland är ensam segrare över nazismen och därför förvaltare av antifascismen.
Kanske kom det som en överraskning för resten av världen när Putin förklarade att hans ”specialoperation” i Ukraina syftade till att rensa ut fascister. Liksom att ryssar sväljer sådant. Men för dem som vet hur historien spanns i de sovjetiska kolonierna är det inte förvånande: Där var det inte judar och romer som var Förintelsens offer, utan antifascister.
Kanske kom det som en överraskning för resten av världen när Putin förklarade att hans ”specialoperation” i Ukraina syftade till att rensa ut fascister.
Som Timothy Snyder visar i boken ”Vägen till ofrihet” (2019) blev ”fascism” på 1970-talet – när den sovjetiske ledaren Leonid Brezjnev hittade den ryska historiens mening i det Stora fosterländska kriget – det eviga hotet från väst. Då blev ”fascist” synonymt med att vara ”anti-rysk”, vilket Andra världskriget alltså är beviset för.
Måhända blir Putins fascistviftande tydligare även för svenskar när rysk propaganda smetar Astrid Lindgren med f-ordet. Ingen nyhet: Kristina Lindströms dokumentär ”Astrid” från 2014 väckte efter ryska visningar publikilska eftersom Lindgren i filmen talar om den sovjetiska arméns brott och sin avsky för Stalin. Det har många ryssar lärt sig att betrakta som ren propaganda. Fiktionen om den 9 maj är ju att de befriade ett evigt tacksamt Europa.
Västeuropa har med åren fått en relativt okomplicerad minneskultur kring 8 maj. I östblocket bestod den länge av det påbjudna offentliga minnet och det förbjudna privata, som i så många kolonier.
Att det i sig innebar konflikter efter 1989 är inte förvånande. Särskilt inte när det visade sig att den forna kolonialmakten inte tänkte ifrågasatta varken sin historieskrivning eller sitt beteende. En sådan konflikt är statyn av general Ivan Konev som restes i Prag 1980 och togs ner för två år sedan. Konev ledde befrielsen av Prag och Berlin. Sen stod han i spetsen för krossandet av Ungern-revolten 1956, ledde styrkorna som övervakade bygget av Berlinmuren 1961 och organiserade invasionen av Tjeckoslovakien 1968.
General Konev personifierar alltså problemet med att fira Andra världskrigets slut genom att vara tacksam mot Röda armén. Diskussionerna om det lämpliga i att behålla statyn på offentlig plats blev intensiva efter Georgien 2008. Vandalisering blev vardag efter Ukraina 2014. 2020 togs den ner. Ryska utrikesministeriet röt ifrån liksom Tjeckiens då Putin-vänlige president Miloš Zeman – en av få västledare som även på 2010-talet besökte Moskva den 9 maj.
Måhända blir Putins fascistviftande tydligare även för svenskar när rysk propaganda smetar Astrid Lindgren med f-ordet.
Men allt detta har varit svårt att förklara i Sverige, en av många negativa konsekvenser av långsökt neutralitet mellan blocken: I värsta fall är det ett ointresse för den sovjetiska aggressionens och ockupationens offer. I bästa fall relativiserar man ”bara” bort lidandet genom kålsuparteorier.
En ögonöppnare, som också visar vilket fäste det Putinryska narrativet har haft i traditionella svenska medier, var den debatt om vikten av ”tacksamhet” mor Röda armén som Aftonbladet kultur drev våren 2015 (30/1/2015). Vi var flera med rötter i Centraleuropa som svarade att det inte bara går att ”fira” den sovjetiska ”befrielsen” (Expressen, 8/5/2015). Att det var magstarkt att tala om vikten av tacksamhet – och kalla sina kritiker för russofober – samtidigt som Rysslands sittande president var en tidigare KGB-officer som just hade invaderat ett europeiskt land och var inbegripen i rehabilitering av Stalin.
Det var alltså sju år sen. Årets invasion av hela Ukraina – och bevisen för att den ryska armén följer sin ruttna röda tråd – innebär att bara de mest ideologiska fanatiker kan fortsätta driva en så enögd linje.
Sedan 24 februari har till och med företrädare för postkoloniala studier vaknat med ett ryck och undrat varför Ryssland praktiskt taget helt saknas i analyserna av konsekvenser i tidigare imperier och deras kolonier. (Till svaret hör att fältet står på en trubbig antikapitalistisk grund och har blivit paradoxalt västcentriskt; liksom i allmän vänsterdebatt har man utgått ifrån att det som gick snett i Ryssland och ”Östeuropa” på 1990-talet inte hade en förhistoria utan berodde på en av väst påtvingad ”nyliberalism”).
Om några år bör hela Europa minnas Andra världskrigets slut över två dagar. En tacksamhet över befrielsen – och en fördjupad insikt i det förtryck som följde. Vi bör ha temadagar i skolorna för att undervisa kring hur diktaturer skapas, och med dem konformism och lögnaktig historia. Och om det långsiktiga arbete som krävs för att en totalitär nation ska kunna bli en demokrati.
Fira? Det kan vi göra när även Ryssland påbörjar det arbetet. I år ägnar vi majdagarna åt att försöka hitta en lösning på att Ukraina inte har tillräckligt med abortpiller till våldtagna kvinnor.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Pressfriheten i Ryssland är som ett dåligt skämt
LÄS MER:Recension: ”Putins troll” av Jessikka Aro
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
