Det var ett genidrag. Ut med överklassymboler som pärlor och pälsar, in med löften om jobbskatteavdrag som skulle falla medelklassen på läppen. Tycka vad man vill om de politiska kullerbyttor som fick det gamla högerpartiet att framstå som folkhemsbärande – den nya given gav onekligen maximal utdelning. Och som chefstrateg och spinndoktor för Nya moderaterna kunde Per Schlingmann ta åt sig en stor del av äran.
Att just han vet hur en politisk slipsten ska dras är alltså underförstått när man ger sig i kast med spänningsromanen Harpsund tur och retur, en fristående uppföljare till fjolårets I maktens öga, som snart blir teveserie.
Statsminister Elvira Kropp är på väg att lämna över stafettpinnen till sin bättre hälft, miljöminister Ann-Louise Hegel, men när den senare drabbas av pannlobsdemens och tvingas avgå uppstår ett maktvakuum som måste fyllas. Kampen står mellan mutanklagade riksdagsmannen David Ehrling och jämställdhetsivrande partisekreteraren Gina Besic.
Snart är smutskastningskampanjer, allmänt rävspel och journalister som går i säng med politiker ett faktum.
Fängslande läsning? Inte särskilt.
Det räcker inte att – som omslagsfliken poängterar – ha en unik inblick i spelet bakom de politiska kulisserna för att levandegöra en spänningsroman. När människorna är tomma skal som fylls med styltig dialog är det svårt att uppamma intresse för deras drivkrafter och konflikter.
Talande nog är det omöjligt att avgöra politisk färg på det parti som styr Schlingmanns fiktiva Sverige. Det är makt för maktens egen skull som intresserar honom, ett klassiskt tema som avhandlats av alla från Shakespeare till teveserien House of cards. Men istället för att som föregångarna utforska människans mörka sidor genom att tränga under huden på samtidens politiker, är Schlingmann mer intresserad av vilka maträtter de äter eller vilka kläder de bär – liksom att på bästa mäklarprosa beskriva herrgårdar, lägenheter och för den delen statsministerns kansli och rummen på Harpsund. Att de inblandade inte har några djupare drivkrafter än makten tycks sällan vara något som bekymrar dem. De planerar ju typ för jämställdhet, ett framtida folkhem, att göra saker på sitt eget sätt och de kämpar för att ha fötterna på jorden – floskler som när de ges litterär form mest för tankarna till oändliga planerings- och strategimöten på valfritt företag.
Finns det då inga riktiga konflikter i Schlingmanns Sverige? Jo, faktiskt. Men de rör sig inte på den traditionella politiska skalan. I likhet med sin författarkollega Niklas Ekdahl, som nyss gav ut den satiriska romanen Öppna era hjärtan skriver Schlingmann fram en sammanslutning av kvinnor som konspirerar om att rycka makten ur männens händer. Att det inte är helt tydligt om det stundande matriarkatet ska ses som gott eller ont, får räknas till romanens förtjänst, men särskilt trovärdigt framstår hoppet/farhågan inte.
Däremot skänker det trovärdighet åt skildringen att statsministern sätter sig i en Howardsoffa i Sagerska palatset, liksom att författaren med lätthet kan beskriva hur presskonferenser rent praktiskt läggs upp inne i Rosenbad. Kulisserna har Schlingmann full koll på, synd bara att han inte för oss längre in bakom dem.
