Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/7

Satsa på Göteborgs gator för att få attraktiva hus!

Ingen svensk stad har så stora utbyggnadsplaner i viktiga lägen som Göteborg. Älvstranden kan förändra staden i grunden. Rätt investering i Frihamnen kan bli en investering i Biskopsgården. Fel hanterad står den i stället i vägen för stadens kommande utmaningar, skriver Lars Marcus, professor i stadsbyggnad på Chalmers.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Göteborg står inför oerhörda stadsomvandlingar. Dessa kan bli ett avgörande svar på dagens utmaningar om segregation, framtidens jobb och ekologisk hållbarhet, men okunnigt hanterade kan de också bli ett stort hinder. Utifrån pågående debatt finns orsak till oro. En serie tankefel upprepas ständigt: täthet sätts före närhet, platser sätts före relationen mellan platser och läge uppfattas som någonting givet när det är något vi kan skapa.

Lösningen?

Ett par årtionden in på det nya århundradet står det klart att millennieskiftet verkligen var en vattendelare; i nyheterna ser vi kris följa på kris. Allt oftare hör vi också att lösningen på dessa kriser är kopplad till hur vi utformar framtidens städer. Det ställer höga krav på stadsbyggandet och frågan är om kunskapen är på plats.

I Göteborg känner vi påtagligt av denna globala urbanisering; ingen svensk stad har så stora utbyggnadsplaner i så viktiga lägen. Älvstaden kan förändra Göteborg i grunden och därmed bli ett avgörande svar på de utmaningar kring integration, framtidens jobb och ekologisk hållbarhet staden står inför; men fel hanterad kan den också komma att stå i vägen för en sådan utveckling. Det avgörande är att ta till vara stadsbyggandets fulla potential och inte fastna i gamla tankemodeller eller ideologiska låsningar.

Med den utgångspunkten kan man inte vara annat än missnöjd med den debatt som förs. Här framstår det som om antalet våningar på enskilda byggnader, enkla mått på täthet och argument för och emot den vaga idén om ”kvartersstad”, avgör stadens framtid. Ingen annan central samhällsfråga rannsakas med så enkla begrepp. Här finns en serie tankefällor som behöver belysas.

Närhet, inte täthet

Den mest tongivande frågan i stadsbyggnadsdebatten är den om täthet. Det är naturligt då det som skiljer städer från andra platser är deras tätare bebyggelse. Med lite eftertanke inser vi dock att städers attraktionskraft knappast ligger i att man där har förmånen att bo ovanpå varandra. Den täta bebyggelsen är snarare en effekt av det som är stadens egentliga attraktion, nämligen närhet – närhet till andra människor och deras många verksamheter.

Men närhet handlar inte så mycket om höga hus som om korta avstånd. Vad vi behöver titta närmare på för att förstå hur vi bygger bra städer är därför inte husen utan gatunätet; det som tillgängliggör husen. Höga hus bidrar inte självklart till mer liv på gator och torg, vilket ofta påstås. De kan göra det, men det avgörande är i vilken grad gator och andra stråk skapar närhet i en sådan tät bebyggelse.

För att göra en lite abrupt jämförelse. Det avgörande för Googles framgångar är inte att de hanterar ovanligt mycket information; den bygger på att de tillgängliggör denna ovanligt snabbt. I den meningen kan staden ses som en slags sökmotor där det avgörande inte är hur mycket bebyggelse vi lyckas stoppa in utan hur vi tillgängliggör den med hjälp av gator, vägar och stråk av olika slag. Vi inser då att vi även kan minska tillgängligheten till vissa platser eftersom också det kan vara en kvalitet och plötsligt anar vi stadsbyggandets hela potential.

Närheten är motorn

Det vi behöver mäta är därför närhet snarare än täthet. De täthetsmått vi ser i debatten fångar egentligen något annat än det vi är ute efter; de mäter mängden ny bebyggelse per markyta och brukar kallas exploateringstal. Det är en bra benämning; de mäter just hur mycket en exploatör får bebygga en viss tomt. Det vi är ute efter i vår vardag är något annat; hur nära det är till olika saker. Men observera nu hur det är sannolikt att en exploatör just i lägen med stor närhet till andra viktiga platser i staden önskar högre exploatering. Vi ser då hur närheten driver tätheten; att det är närheten som är motorn.

Om vi i förenklade termer tänker att de två huvudsakliga krafterna i stadens utveckling dels är det offentligas uppdrag att styra och planera denna utveckling, det vill säga formulera målen, dels marknadens vilja att investera, och därmed bidra till planernas verkställande, så är stadsbyggnadslektion ett att vi genom att skapa närhet även kan skapa investeringsvilja. Genom att skapa läge kan vi alltså styra investeringar i staden; det är ett kraftfullt verktyg.

 Relationer viktigt

Vad vi närmar oss när vi ser staden som ett system av varierande närhet snarare än en serie hus med olika höjd är att staden i allt väsentligt är uppbyggd av relationer; relationer mellan byggnader och andra byggnader, mellan platser och andra platser, mellan stadsdelar och andra stadsdelar. I slutänden handlar det om relationer mellan människor och deras många verksamheter där stadens nätverk av gator och kollektivtrafik sätter allt detta i ett specifikt inbördes läge.

I denna mening kan stadsbyggande summeras som konsten att bygga läge – bara vi kommer ihåg att goda lägen kan handla om annat än störst närhet till centrum; även avskilda lägen kan utgöra en kvalitet. Men därmed inte sagt att alla lägen är bra; det finns även rent dåliga, lägen som försvårar människors vardag; lägen omgivna av uppförsbackar, om vi säger så.

Paradoxen här är att kvaliteten hos en viss plats eller stadsdel inte bara handlar om vad man finner på platsen eller i stadsdelen i sig, utan i väldigt hög grad om platsens relation till andra platser och stadsdelar. Staden är i denna mening ett system och det viktiga i alla system är flödet mellan systemets delar; i staden handlar detta flöde om människor. Stadsbyggandet har därför länge varit inne på fel spår när det sysselsatt sig med varje plats, hus eller stadsdel för sig, och inte bevakat sambanden dem emellan.

Läget bestämmer flödet

Man kan göra följande observation. Om man besöker en serie platser i Göteborg kan vi fundera på var de människor som befinner sig där kommer från. Vi inser ganska snart att vissa platser främst befolkas av personer från den närmaste omgivningen, medan andra även besöks av människor långväga ifrån. I den meningen sträcker sig Korsvägen närmast över hela Göteborg, medan Komettorget i Bergsjön nästan är begränsat till de närmaste bostadshusen. Orsaken är läget vilket bestämmer flödet genom platsen. I förlängningen anar vi hur detta även blir centralt för integration och rättvis fördelning av samhällsresurser.

För att inte fastna i slutsatsen att detta är en fråga om meter till centrum kan vi jämföra Järntorget med Otterhällan där Järntorget upplevs som betydligt centralare och har besökare från stora delar av Göteborg trots sitt större avstånd till centrum; Otterhällan däremot förblir en angelägenhet för sin närmaste omgivning. Vi inser då också att det är mängden och sammansättningen av besökare på platser som ger dem deras karaktär i betydligt högre grad än den fysiska utformningen. Stadsbyggandet måste därför lära sig hantera detta men då måste man se till relationen mellan platser och inte bara platsen i sig.

Stadsbyggnadslektion två är alltså att vi genom att förändra sambanden i staden faktiskt förändrar platsers och byggnaders läge utan att flytta på dessa i sig; att förändringar även långt från en viss plats kan förändra platsens förutsättningar – det är faktiskt lite magi över det hela. Det gör dock att vi genom stadsbyggande kan få platser eller stadsdelar även relativt långt från centrum att bli ganska centrala och platser nära centrum att bli avskilda.

Skapa nya lägen!

Ett annat faktum som förefaller så banalt att vi blivit blinda för det är att staden är en yta där många skeenden ryms samtidigt och inte en punkt varigenom tiden pressas till en linje. Det leder till den ganska självklara effekten att samma sak inte händer överallt; staden ger helt enkelt plats åt flera skeenden samtidigt så att allt inte stöps i samma form. Trots det låter det ofta tvärtom; Göteborg har gått från industristad till kunskapsstad, innerstaden kommersialiseras, ytterstaden kriminaliseras, alla gillar Håkan Hellström.

En konsekvens är att vi länge suttit fast i idén om att bygga den ideala staden; trots att idealet ett årtionde sett ut som Guldheden och ett annat som Eriksberg. Lärdomen måste vara att stadsbyggandet snarare bör ge plats åt flera stadsbyggnadsideal eftersom dessa inte bara förändras över tid utan därför att alla inte heller söker samma sak; vi behåller inte ens själva våra boendeideal genom livet.

Ytterstadens kvaliteter

Det viktiga är då att inse att läge är avgörande för att åstadkomma olika stadsmiljöideal; vi kan inte åstadkomma vad som helst var som helst, även om vi här argumenterat att vi ofta är mindre begränsade än vad vi tror. I allmänna termer gör exempelvis den stora skillnaden i läge mellan innerstad och ytterstad att innerstaden i mycket högre grad erbjuder tillgång till stadens och samhällets resurser än ytterstaden; det är helt enkelt närmare till fler resurser i form av privat och offentlig service i innerstaden. Omvänt erbjuder ytterstaden andra kvaliteter som större lugn och närhet till grönska.

Här finns en risk att ideologiska preferenser får överhanden så att vi tänker oss att skapa intensiv innerstad i ytterstadslägen som inte har förutsättningar för detta. Här måste man vara betydligt mer nyanserad. Det finns goda skäl för en avsevärd förtätning av ytterstaden för att skapa bättre underlag för offentlig och privat service och därmed en rättvisare fördelning av stadens tillgångar, men samtidigt skall det väldigt mycket till om vi skall lyckas återskapa Linnégatan i Gårdsten – om det ens är önskvärt – ambitionerna måste helt enkelt ha rätt proportioner.

Staden är ett system

Man kan i en växande stad heller inte bli förvånad när stadsdelar som tidigare varit perifera efter hand blir mer centralt belägna och då utsätts för exploateringstryck – Kvillebäcken är ett exempel. Effekten kan bli så kallad gentrifiering, det vill säga att mer betalningsstarka grupper tränger ut mer betalningssvaga i attraktiva lägen. Det beskrivs ofta som en process begränsad till en viss stadsdel, men som vi sett är staden ett system varför det är viktigt att fråga sig vad som samtidigt händer i andra stadsdelar; då kan vi se den större process som gentrifieringen är en del av.

Exempelvis måste vi inse att varje bostadstillskott i ytterstaden gör Kvillebäcken mer centralt belägen eftersom en större andel av Göteborg då återfinns i ytterstaden. Det ökar trycket på Kvillebäcken och andra stadsdelar i halvcentrala lägen. I en växande stad förändras alltså även befintliga stadsdelars läge, oftast med en stegring i värde som effekt. Att utforma regelverk som tar bort denna effekt har visat sig svårt – om det ens är önskvärt. En annan väg är att skapa nya lägen och därmed minska trycket på stadsdelar som Kvillebäcken.

Frihamnen kan flytta Backaplan

Stadsbyggande kan då inte bara skapa ”attraktiva lägen” sådär i allmänhet, utan faktiskt även närhet och till och med centralitet; både Korsvägen och Linnéplatsen var en gång perifera platser i Göteborg som genom stadsbyggande tillgängliggjordes och fördes närmare centrum. Idag står vi inför möjligheten att med bättre samband genom Frihamnen flytta Backaplan närmare centrum, något som även skulle föra norra ytterstaden närmare centrum. Rätt utfört är alltså en investering i Frihamnen även en investering i Biskopsgården. Missar vi detta får vi andra effekter, exempelvis ett gentrifieringstryck på Ringön. Den tredje lektionen är alltså att läge inte är något givet eller bestående över tid utan något vi genom stadsbyggande kan skapa och förändra.

Stora värden

Här börjar vi ana de oerhörda värden som stadsbyggandet ger upphov till. Det landskap av lägen som en stad utgör avgör i vilken relation alla stadens invånare och de resurser och kunskaper dessa bär på hamnar i. Denna konstellation påverkar i sin tur i stort sett alla processer i staden. Hamnar detta rätt är det ett oerhört stöd, men om det blir fel skapar det en ständig motvind. Stadens byggda landskap utgör i denna mening ett spatialt kapital som motsvarar ett närmast ofattbart värde.

I första hand handlar det om rena bruksvärden, det vill säga hur staden som byggd struktur förenklar vardagen för dess invånare, men det handlar även om reda pengar. Här tenderar Sveriges kommuner som alla har planmonopol att missa en guldkalv; läge kan skapas eller förspillas med några pennstreck på en plankarta, men det är dessa pennstreck som skapar de fastighetsvärden vår samhällsekonomi ytterst vilar på. Det är ett kraftfullt argument för att den offentliga planeringen både kan och behöver ta initiativet i stadsutvecklingen.


Med större insikt om hur stadens byggda form på avgörande sätt inverkar på både vardagliga skeenden och stora samhällsprocesser, kan vi stå inför en oerhört spännande om än omvälvande framtid. Om vi flyttar fokus från täthet till närhet, från den enskilda platsen till sambanden och från läge som givet till något vi kan skapa, då har vi skaffat oss förutsättningar att med stadsbyggande ta oss an det nya milleniets utmaningar.