Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
SAS reklamfilm där Skandinavien målades upp som en kulturell smältdegel fick under onsdagen mycket kritik i sociala medier. Bild: Håkon Mosvold Larsen

Ina Lundström: SAS har fel – Sverige har en extremt säregen kultur

Att vi skulle vara kulturella blanka blad, redo att hugga tag i vilken internationellt förekommande influens som helst är ett urbota dumt påstående. Ändå upprepar vi det gång på gång, ”Ja vi svenskar har ju inte direkt någon egen kultur.” Det låter som klädsam blygsamhet, men som så ofta med blygsamhet, handlar det i själva verket om skryt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Smutsa inte ner spelglädjen med uppfostran

LÄS MER: En pyntad bunker är också en bunker

Igår publicerade SAS en reklamfilm som gick helt i linje med det gängse sättet att se på svensk kultur. Vad vi ser som typiskt skandinaviskt är saker vi snott utifrån berättade speakerrösten. Köttbullarna kommer från Turkiet, midsommarstången från tyskarna och lakritsen från Kina. Men, tröstade reklamen mot slutet, det är ju just det som gör oss till skandinaver! Vi tar det bästa från hela världen, lägger till vår egen touch och gör det till vårt.

Kritiken från extremhögern var naturligtvis att SAS ska ge fan i att snacka skit om Sverige. De som försvarade filmen var lika förutsägbara och tyckte att svenskar och skandinaver ska vara stolta över sin historiska öppenhet och fnissade gott åt att vi till och med har snott köttbullarna från Turkiet. Filmen togs ner kort efter att den hade publicerats – för att senare läggas upp igen.

En reklamfilm är nu inte statens officiella uttalande, utan en byråskapad produkt vars huvudsakliga syfte är att kränga något, i detta fall flygresor. Att diskutera huruvida en köttbulle är svensk eller turkisk är idiotiskt – bara rasister bryr sig.

Att hävda att Sverige saknar kulturell särart är mer än lovligt förmätet.

Men den där tanken om att skandinaver är världsunikt öppensinnade har stört mig hela mitt liv. Som barn bodde jag i Malaysia. Där fanns det skyltar i tunnelbanan skrivna på fyra olika språk. Min indonesiska mamma pratar sex olika språk. Jag har en stark koppling till en del av världen där kolonialmakter avlöst varandra och olika folkgrupper har knött ihop sig i gemensamma nationer i århundraden. Där minsta livsbutik har varit rådiga nog att kapitalisera på ramadan, kinesiskt nyår, jul och minst tjugo högtider till. Där redan små barn vet skillnaden på vad en hindu, en buddhist och en muslim äter. Där man sedan länge levt med människor som talar andra språk och har andra seder på ett helt annat sätt än man gjort i Sverige. Vi svenskar med vår brist på krig och ockupationer är snarast världsunika i att ha kunnat odla vår egenart helt utan influenser. Och framförallt unika i vår uppblåsta tro på att just vår lilla del av världen är styrd av en förnuftig globalism medan folk i andra länder håller på med traditionstyngda gamla seder. Bara för att vi äter tacos på fredagar.

För vad är det vi egentligen säger när vi påstår oss tillhöra ett folk befriat från tyngande kulturella krav? Jo, att här i rationella, öppensinnade Sverige är var och en fri att skapa sin egen identitet. Att vi baserar våra livsval på ett globalt smörgåsbord som vi navigerar förnuftigt med forskningsrön till hjälp. Att vi är upphöjt neutrala.

Inget kunde vara mer fel. Vi är tvärtom värderingsmässiga extremer när det bland annat gäller vår starka tilltro till auktoriteter. För en person som precis kommit till Sverige för första gången finns det massvis av knasiga seder och stenhårda uppförandekoder att förhålla sig till – precis som på alla andra ställen på jorden.

Att hävda att Sverige saknar kulturell särart är mer än lovligt förmätet. Tvärtom tror jag att vår långa isolering från internationella influenser gjort oss smått fixerade vid den svenskhet vi inte vill sätta ord på. Så fixerade att varje notis i utländsk press om Sverige skapar krigsrubriker i våra egna tidningar. Så besatta att våra resor utomlands tenderar att mindre handla om att lära oss av andra kulturer och mer om att mässa kring det svenska välfärdssamhällets uppbyggnad. Och så maniskt intresserade att vi letar upp nedplockade reklamfilmer från flygbolag som gör anspråk på att berätta vad vår kultur består av bara för att sedan kunna ha en åsikt om den.

LÄS MER: Har vi blivit för duktiga för att dricka oss fulla?