Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
F.d ständige sekreteraren Sara Danius vid Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst i Börshuset i Stockholm, 2016. Bild: Henrik Montgomery/TT

Björn Werner: Sara Danius ska ha tack

GP:s kulturchef Björn Werner om en ständig sekreterare som ville mycket och förlorade mer. Men kanske kommer ändå historien ge henne rätt, tror han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”De som tar vara på det goda i allting är förnuftiga och lyckliga”.

Så väljer Svenska Akademien att ta avsked av Sara Danius. Vänliga ord, till en ständig sekreterare som lett Akademien in i ett tumult som slutade med ett inställt Nobelpris. Aforismen är drottning Kristinas och andas försoning, om än inte villkorslös. Det är inte heller Akademiens ursäkt till Danius: man beklagar i sitt pressmeddelande sin del i ”affektladdad polemik och sammanblandning av olika frågor”.

LÄS MER: Sara Danius lämnar Svenska Akademien

Den som vill beskriva Danius gärning för Akademien har bättre maxim från den abdikerade drottningen att tillgå. Hon skrev nämligen en hel del av dem. Som detta:

”Anspråkslöshet är viktigare för lyckan än rikedom och glans”.

För problemet med Sara Danius var inte att hennes grundföresatser var dåliga. Den digra medierapporteringen från året som gått har med all önskvärd tydlighet visat en ingrodd, mossig och halvkorrupt akademi i stort behov av förnyelse. Så mycket var sant och hennes impuls att agera var rätt. Men det är också sant att Danius var allt annat än anspråkslöst. Istället valde hon att måla upp Akademiens problem som trollet och sig själv till solen som skulle få det att spricka.

Det gjorde henne en kort stund till en martyrliknande knytblusikon, tills luften gick ur och hon fick återvända till de dödligas rike. Under Svenska Akademiens högtidssammankomst i höstas fick hon en illa dold bredsida från den nyinvalde Eric M Runesson om vikten av att inte sätta egen ära framför verksamhetens bästa.

LÄS MER: En bredsida mot Sara Danius

Om det vägvalet gjort henne lycklig kan förstås bara hon svara på, men med tanke på att Danius enligt DN erbjudit sig att återta rollen som ständig sekreterare föreställer jag mig att det även för henne hade känts mer tillfredsställande att fortsätta med det förändringsarbete som Anders Olsson nu bedriver. Men han, till skillnad från henne, gör det på ett föredömligt korrekt och återhållet vis – som sig bör i en verksamhet som inte har kvartalsrapporter och retweets utan renommé och värdighet som måttstockar.

Ytterligare en aforism signerad drottning Kristina:

”Människor ogillar alltid det som de själva är ur stånd att utföra".

LÄS MER: Bra att Sara Danius valde att lämna

För Danius projekt – modernisering av en gammal och ingrodd institution – var ett självmordsuppdrag. Att rota i gamla sår som ingen vill kännas vid, att rucka på ramar som ingen velat rucka på – det är att be om bråk. Och även om hon gick förlorande ur striden och åsamkade mer kortsiktig skada än nytta kan det trots allt vara så att historien, som hon själv sa i sitt sommarprat, ger henne rätt. Inte för hennes ledarskap, absolut inte för det inställda Nobelpriset, förhoppningsvis inte för Nobelpriset till Bob Dylan – men för att ha ställt upp en färdriktning mot en modern Akademi med möjlighet till utträde och en ökad öppenhet mot omvärlden som långsiktigt kan vara det som får verksamheten att leva i många hundra år till.

För det ska Sara Danius ha tack.