Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sara Abdollahi: Visst är det något fundamentalt fel på systemet

Sara Abdollahi ser Talang i TV 4 och hoppas att något långvarigt väcks inom alla som inte kan hålla tillbaka tårarna då skärmen fylls av Ibrahim Nasrulleyevs röst.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När jag ser första avsnittet av Talang på TV4 känns det nästan som en saga. Huvudpersonen heter Ibrahim Nasrulleyev. Han besitter en talang som drabbar juryn, programledaren och hela Sverige så hårt att för en stund stannar allting upp. Allt utom tonerna från Tommy Körbergs Stad i ljus som bärs upp av en utvisningshotad 17-årig pojke. En pojke som endast har bott i Sverige i ett år när programmet spelades in i höstas. Dagen efter sändningen sitter pojken, mamman och systern i TV 4 och berättar att familjen fått permanent uppehållstillstånd. Och för en liten stund är verkligheten vackrare än sagan när ett andrum mellan den svenska rasismen och Sveriges brutala flyktingpolitik uppenbarar sig där och då.

Händelsen är ett undantag som synliggör hur liv uppstår och hur liv släcks. Tänk dig vad som händer med alla de barn, föräldrar, och andra människor på flykt vars verklighet inte är någon saga. Där turen avgör om man får stanna eller sändas tillbaka till förföljelse, våld och död.

Jag tänker på allt detta när jag hör Alexander Bard från Talang-juryn med röda ögon utbrista att ”Något är fundamentalt fel på systemet när pojkar som du inte får stanna”. När han sedan säger att ”Ni borde inte behöva be om att stanna. Vi borde be om att få ha er kvar” undrar jag om han också menar människor som inte behärskar det svenska språket, inte kan sjunga eller kommer så långt som till ett teveprogram?

Bard har rätt i att något är fundamentalt fel på systemet. Enligt Migrationsverkets senaste prognos kommer antalet asylsökningar att minska under de kommande tre åren. Det betyder inte att människor inte behöver fly. Utan att något sannerligen är fundamentalt fel på systemet när det är riggat så att människor ska misslyckas med att komma hit och få en fristad här. 

När jag är som mest cynisk tänker jag att den som en gång varit på flykt har svårare att blunda för andra människor på flykt. Samtidigt som den som aldrig behövt fly kan blunda när den önskar.

Men jag vill tro att kunskap och medmänsklighet är större än den egna erfarenheten. Att det inte ska krävas bevis av unga pojkar eller flickor att de duger nog för att få stanna i Sverige. Att familjer inte behöver skicka iväg sina barn i båtar över Medelhavet där de sitter och trängs med andra ensamma barn i hopp om att överleva havets brutala vrede. 

Det sägs att Medelhavet är en av vår tids största begravningsplatser. Många pojkar som Ibrahim sänds tillbaka till döden. Sjunker till havets botten. Riktiga människoliv släcks. Förhoppningsvis väcks något som är långvarigt inom alla som inte kunde hålla tillbaka tårarna då skärmen fylldes av Ibrahims röst sjungandes “och då är resan slut”.