Jag kan inte låta bli att tänka på hur terrorism, krig och rasism ständigt förflyttar normalitetens gränser. Våra rörelser börjar anpassa sig och livet rutas in: Undvik tunnelbanan. Undvik folkmyllret. Undvik att gå på vissa gator. Undvik personer som ”ser ut som potentiella terrorister”. Undvik att ”se ut som en potentiell terrorist”, skriver Sara Abdollahi.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur terrorism, krig och rasism ständigt förflyttar normalitetens gränser. Våra rörelser börjar anpassa sig och livet rutas in: Undvik tunnelbanan. Undvik folkmyllret. Undvik att gå på vissa gator. Undvik personer som ”ser ut som potentiella terrorister”. Undvik att ”se ut som en potentiell terrorist”, skriver Sara Abdollahi.

Sara Abdollahi: Jag föddes in i ett krig

Inget trauma har satt så djupa spår i mig som att födas in i ett krig, överleva det och sedan lyckas fly. Jag föddes in i kriget mellan Iran och Irak som började september 1980. Jag föddes i augusti 1981. Kriget slutade augusti 1988. En halv miljon liv skördades. Både soldater och civila. Iranier och irakier.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Vi flydde till Sverige samma år som kriget slutade. Men vi fick inte stanna. Jag minns inte om jag var sex eller sju år gammal när vi satt där på väg till flygplatsen. Nu skulle vi deporteras tillbaka. Jag visste inte mycket alls om det nya landet, men anade att det var tryggt och att jag ville stanna här.

Och bilen vände och till slut fick vi stanna kvar. Allt jag vet om omständigheterna är att jag har min mamma att tacka. Hon gav sig inte förrän hennes barn, jag och lillebror, var i trygghet. Som så många gånger förr. Två år senare kom pappa hit.

ANNONS

En strategi som min kropp använder sig av för att förtränga trauma är glömska. Men när något händer som påminner mig om krig tränger sig bortträngda minnen på. Som ett terrorattentat i början av april då en lastbil riktar in sig på att döda kroppar som går på en gata.

Jag gråter av frustration

Nyheten når mig. Jag låser in mig i lägenheten och markerar mig som ”Safe”. Mina närmaste ringer och jag gråter. Jag gråter av frustration över en värld där bomber faller över liv som inte anses sörjbara. Människor vars namn aldrig kommer att markeras som ”Safe”.

Jag gråter över att USA:s president är en ärkekonservativ skurk som kan förstöra hela världen bäst han vill. Jag gråter för att mina föräldrar tog mig hit till trygghet, men att marken brinner även här.

Jag gråter för att min existens här redan är villkorad, och för att jag häromdagen när jag var på ICA, började tänka på hur jag rörde mig så att jag inte skulle verka vara en potentiell fiende. Då tillhör jag ändå på många sätt en privilegierad del av befolkningen.

När har Stockholm någonsin varit öppetför alla?

Strax efter terrordådet kunde vi läsa att ”alla var Stockholm”. Jag är orolig för hur centrum fortsätter centrera sig själv. När har alla någonsin varit Stockholm, och när har Stockholm någonsin varit öppetför alla?

ANNONS

Strax efter terrordådet kom ett samtal från en vän som har mörka ögon, ”fel” efternamn och jobbar på en hamburgerkedja i en mindre västsvensk stad: ”Kom nyss hem från jobbet. Folk har vrålat rasistiska glåpord och säger att Mellanöstern borde bombas.”

När vi uppmanas att leva normala liv kan jag inte låta bli att tänka på hur terrorism, krig och rasism ständigt förflyttar normalitetens gränser. Våra rörelser börjar anpassa sig och livet rutas in: Undvik tunnelbanan. Undvik folkmyllret. Undvik att gå på vissa gator. Undvik personer som ”ser ut som potentiella terrorister”. Undvik att ”se ut som en potentiell terrorist”.

Ses på som potentiella förövare

Vi som har tvingats utveckla dubbla medvetanden, vet att vi kan falla offer för allt detta våld, och samtidigt ses på som potentiella förövare. Jag vet inte hur vi ska sluta hamna i kläm. Men en sak vet jag med mig från kriget, att inte ständigt leta efter någon att göra till fiende, för en dag kanske det är jag själv som görs till fienden.

ANNONS