Sara Abdollahi: "Allt fler skrivande kvinnor börjar tystna"

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

"Jag känner otroligt många som har lagt ner helt och hållet när det gäller att skriva saker. De orkar inte”. Så sa skribenten Anny Berglin häromdagen i en intervju med P4 Halland. Hon berättar också att det inte handlar så mycket om dödshot som “saker som letar sig in under huden”. Och att en gemensam nämnare för alla de som inte längre mäktar skriva är att de är kvinnor.

Det är ett stort misslyckande att saker som letar sig under huden inte tas på allvar. Trots att de kan vara svåra att mäta, skapa rapporter kring och ge ut säljande böcker om på samma sätt som med hat och hot, som har blivit ett vanligt offentligt samtalsämne, kan vi inte bara strunta i alla kvinnor som inte orkar längre.

ANNONS

Om det är många kvinnor som tystnar, är det många män som istället berättar. De som sätter agendan för vilka ämnen som kommer att bli viktiga. De vinner många stora priser, blir inbjudna till många viktiga samtal, och får direkt stöd när de utsätts för hat och hot på grund av deras viktighet. Det är män som gräver, som gör stora avslöjanden som leder till avgångar, det är män som inte behöver ursäkta sig om de skulle råka göra ett misstag. Det är mest män som får bli De Stora Sanningssägarna. Sällan hör man om många män som tystnat, för de uppmuntras, tilldelas resurser och får den tid och utrymme som krävs för att bli De Stora Berättarna i vår tid.

Allt det här medan skrivande kvinnor ständigt behöver förklara sig, också när inget misstag har begåtts. Även jag, feministen som vägrar bli förorättad, kommer ständigt på mig själv med att ursäkta mig i samtal med män som tror de sitter inne på sanningen.

I Ett Eget rum skriver Virgina Woolf att en kvinna behöver två saker för att kunna bli en bra författare: Ett eget rum och tillräckligt med pengar för att kunna försörja sig. I dag ser vi fler kvinnor som har “egna rum” och en del – långt ifrån alla – kvinnor som har tillräckligt med pengar för att kunna försörja sig. Men det finns en överhängande misstänksamhet som hänger i luften mot kvinnor som skriver offentligt, det är något mer ständigt pågående subtilt än hat: Hur skriver man sakprosa om män som ena sidan är uttalade feminister, mot hat och hot, men samtidigt en del av att jämt ifrågasätta kvinnors kunskap och skrivande? Som går över lik för att få ut sin story och bli kända?

ANNONS

Många män verkar gå igång på att dissa skrivande kvinnors texter. När det är stilen som inte är god nog, så är tonen för arg, eller analyserna för tunna. Alltid är det något som inte fungerar när en kvinna skriver, hon är för högljudd eller för lågmäld, för duktig eller för kaxig. Könet går före texten.

Men skrivande handlar till stor del om känsligheten inför sakers tillstånd, förmågan att ha örat mot marken, kunna sätta ord på livet. Visst påverkas våra livsvillkor av kön, men kön gör ingen mer eller mindre kapabel att berätta något som kan vara angeläget.

Fler kvinnor än män är delaktiga i kulturen i dag och många kvinnor tar plats i offentligheten nu, kan man få höra som en uppmaning för att vara tacksam och nöja sig. Frågan är om det är till någon större tröst för kvinnor som har slutat skriva och tystnat för att ingen brydde sig om saker som letat sig in under deras hud.

ANNONS