Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

De delar av Paracassamlingen som ägs av Göteborgs stad ska återlämnas till ursprungslandet Peru.

"Sandmarks kamp – ett hot mot museitanken"

"Sandmarks kamp för att återlämna alla Paracastextilier är ett hot mot museitanken." Boel Ulfsdotter svarar Björn Sandmark i sin sista replik i debatten om Paracastextilierna.

Jag var lite osäker, men Björn Sandmarks replik på min recension av hans och Ann-Marie Ljungbergs bok, bekräftar min första tanke. "Paracastextilierna i Göteborg: Vem äger det globala kulturarvet?" är en vitbok som vilar på en djupt ideologisk grund.

Den viktigaste pusselbiten är att Sandmark i sin replik skriver att han aldrig hade för avsikt att ge boken något museologiskt perspektiv. I och med att han avfärdar en sådan diskussion av sin fallstudie, framstår bokens stapplande diskussion av kulturarvsfrågor enbart som ett ideologiskt verktyg. Hur kan man diskutera detta museiärende utan ett sådant perspektiv, när museernas uppdrag och agerande utgör den teoretiska/praktiska utgångspunkten för UNESCOs och ICOMs dokument?

LÄS MER: Recension: "Paracastextilierna i Göteborg: Vem äger det globala kulturarvet?" – Björn Sandmark och Ann-Marie Ljungberg

Målet var istället att servera läsaren en text som försvarar författarens tjänstemannautövning för Göteborgs stads räkning i samband med affären kring Paracastextilierna. Ett sådant syfte motiverar och förklarar de utdragna beskrivningarna och redovisningarna av resor, utflykter och möten hit och dit med olika (för läsaren i stort sett obekanta) personer. Jag antar att dessa rapporter är avsedda att ge läsaren ett intryck av att Sandmark verkligen jobbade hårt med ärendet. Även hans tydliga överförande av all skuld på den dåvarande chefen för Världskulturmuseet, samt kulturministern, blir lättare att förstå, även om sakdiskussionen som motiverade hans förehavanden med dem är helt frånvarande.

Men detta är ju också just vitbokens grundläggande signum; den är inte efterfrågad av någon utom författaren själv. Min grundläggande invändning mot Sandmarks bok kvarstår därför; varför redogör han inte för varför han inte tog hjälp av professionen för att säkerställa en bättre utgång av förhandlingarna kring Paracastextilierna i förhållande till Göteborgs stads museisamlingar? Tyvärr bidrar varken hans replik eller hans vitbok med en tillfredsställande förklaring till hans tjänstemannautövning i detta så principiellt viktiga museiärende.

LÄS MER: Replik: Frågan om Paracastextelierna är större än Ulfsdotter hävdar

Sandmark har naturligtvis rätt i att frågan om det globala kulturarvet är större än detta ärende. Men man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att kamp för en återlämning av samtliga Paracastextilier utgör ett påtagligt hot mot museitankens själva fundament; nämligen att vara ett fönster mot omvärlden. Så stor är frågan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.